Aftonbladet – 11 december 1848, sida 1

-lordonnans hos denne major ansågs bland kor-poralerna för någonting vida förfärligare, än att storma ett batteri. Darrar du, kruka!, röt tjenstgörande maIjoren emot honom. ,Vet du ej, din sakramenskade bulvan! att du skall se glad och I frimodig ut då du talar till dina — — OXaT, missade sig majoren, hvars tankar endast hvälfde sig kring den förlust han lidit. Ännu ursinnigare öfver att hafva förplumpat sig så, att uttrycket ej ens kunde rättas, utan att väcka löje, tjöt han: Gå genast i polisvakten, du långbenta harkrank, och sitt der tills fan tar dig — och akta ryggbastet, det råder jag, dig, kanalje! Gud bevare nådi majoren! var den stackars korporalens fromma svar på ofvanstående. mustiga tilltal. Derpå gjorde han, full af resignation, högeromvändning, och om han, vida fortare än hvad reglementet föreskrifver, kom att marschera ut genom tältluckan, får detta ieke tillskrifvashonom, utan tjenstgörande majorens klack, som eftertryckligen sattes i beröring med den del af korporalens kropp, som anses vera det tjenligaste stället föt krigslydnadens behöriga inskärpande hos soldatesken. Nu åtbar sig så illa, att den genom en kraft bakifrån, liksom ett propellerångfartyg, våldsamt framdrifne korporalen utanför tältluckan törnade ihop med en lång, välvext officer med ett papper i handen, och denna törn var så häftig, att officerens näsa, med hvilken korporalens tschakå kommit att göra en närmare bekantskap, sprang i blod. Hvad tänker du på, karl! tTopade officeren och skuffade den olycklige korporalen kraftigt från sig, eller är du galen ? Gud bevare nådi löjtnanten! pustade den stackars korporalen, nästan andlös af förskräekelse samt af denna nya knuff, som han erhöll framifrån. Jag rår inte för det. Det var välborne nådi majoren, som sparkade ut mig, med respekt till sägandes., Du ljuger, karl ! sade löjtnanten och höjde med afsigt rösten. Så opassande kan ej tjenstgörande majoren bära sig åt, vet det och gå din väg!