Aftonbladet – 8 december 1848, sida 3

Ia Den upplyste lärer medgifva det sednare. Men : sådant fall må åter frågas: Bör man vid en teater i främsta rummet afse sådana arrangementer, som ackommodera artisterna, eller sådana, som framkalla en högre konstutveckling, en högre konstbildning? Äfyen här torde sednare frågan besvaras med ja Likväl har, i afseende på den italienska operans behandling, alldeles motsatsen inträffat. Man har blott talat om artisternas räft å ömse sidor: funnit att den ena hade mera rätt än den andra; men om allmänhetens rätt (som dock till stor del uppehåller teatern) och om konstens befrämjande (hyartill teatern är stiftad) har ingen talt. Det har allmänt medgifvits, att vår svenska lyriska seen i närvarande ögonblick har flera luckor, som göra svårt, om ej omöjligt, att uppsätta större stycken. Ödet hade nu hitsändt en italiensk sångpersonal, med hvars biträde nya operor kunde gifvas, och de äldre fullkomligare än förr. År det ej lyckligt? Nej. En rangstrid uppstår, huruvida de inhemska artisterna behöfva låna sitt understöd åt de fremmande. Man tycker, att om de svenska skola sjunga italienska (hvilket de redan lärt isångskolan), så böra de italienska lära sig sjunga svenska (hvartill fordras några år, och kanske ändå ej lyckas). Att publikens öra icke stötes af den italienska, som sjunges af svenskar, men af den rådbråkade svenska, som italienaren i hast måste inlära, betfder ingenting. De inhemska artisterna hafva rätt att fordra sådant. Huru gör man i dylika fall på andra ställen? — I Dresden inrättades en italiensk opera, vid sidan af den tyska, med hvar sin kapellmästare. Den italienska anfördes af Morlachi, den tyska af Reissiger. Det berömda kapellet i Dresden fann sig ej förnärmadt deraf, att den italienska musiken gick bättre under en italiensk anförare, än under en tysk. De förnämsta tyska sujetter (hyaribland mad. Schröder-Devrient, hvilken hade ett europeiskt namn) ansågo för en utmärkelse, att uppträda på den italienska teatern, emedan det onekligen fordras en särskild talang, att sjunga på ett annat språk, än sitt modersmål. Allmänheten, konsten och artisterna vunno på denna förening. Hos oss har man, genom de italienska sångarnes aflägsnande från den stora teatern, lyckats så tillställa, att både allmänheten, konsten och artisterna förlorat dervid, — ty om dessa sednare rätt förstå sitt intresse, så torde de inse, att öfningen tillsammans med italienarne, i hvad sammansjungning och effekt beträffar, skulle blifvit för dem en vinst. Återstår att se, om icke den stora teatern äfven kommer att ekonomiskt förlora vid denna skråandans Seger. Hvems är felet? — Icke baron Hamiltons, som gjort hvad han kunde för att förlika de skiljda intressena, och slutligen lemnade sin befattning, då det misslyckats. Man talar ständigt om stigande upplysning, konsttäflan, fri utveckling i alla riktningar. Närvarande händelse lemnar ett bidrag dertill. — Få GEL Fa