Aftonbladet – 7 december 1848, sida 2

Och Cara-Mehemeds röst, som ständigt närmade sig, ropade ånyo: — Eld! eld! Elden är lös i vårt hus! Hafutz hade redan störtat sig mot fönstret. Han studsade af förskräckelse och fasa då han såg gallret i8istutet och der bakom dervischens ögon, hvilka sprutade eld i det de fästades på hans. — Jag sade dig ju det, mumlade gubben. Grymme unge man, du hade icke medlidande med mig. Nu har jag dig; du skall ej undkomma. — OO, min far! stammade Hafutz, med pannan lutad emot gallret, det han fåfängt sökte lösrycka med sina händer, haf förbarmande med din son! Döm honom icke till en död, så ryslig! — Hade väl han medlidande med mig? svarade dervischen. Hvarför skaH jag vara ädelmodigare än han? Hör mig, Hafutz, det gifves blott ett medel att rädda dig sjelf och att rädda Gul-Bahars heder. Om du afslår det, så skyll dig sjelf för det onda du förorsakar. — Och hvilket är detta medel? — Aflstå din älskarinna! I morgen vid solens uppgång lemnar du Stambul och .... — Tig, usling! afbröt den unge mannen. — Som du vill, vackre softa! svarade dervischen och aflägsnade sig. Hafutz återkallade honom straxt. — Låt oss komma öfverens. Hör på, du vill hafva mitt blod, inte sannt, för att hämna dig! Drag mig ut härifrån då; öppna detta galler, att ej min närvaro måtte vanhedra Gul-Bahar, då Cara-Mehemeds tjenare, hvilka äro i korridoren, intränga i denna kammare. Tag musslinet af din turban, bind dermed mina händer, lägg en kafle i min mun, att jag ej måtte skrika, och slutligen, döda mig med din dolk i någon ödslig vråaf staden. Din önskan blir uppfylld och ingen skall tänka på att ställa dig till ansvar för min död. — Väl uttänkt, Hafutz! Men detta är ej efter min uträkning. Det är nödvändigt att