Aftonbladet – 7 december 1848, sida 1

DISKUSSIONEN PÅ RIDDARHUSET RÖRANDE TULLEN Å SOCKER. : I anseende till det intresse, denna fråga för ögonblicket eger, införa vi här denna diskussion, som icke förut varit synlig i någon tidning. Diskussionen öppnades af hr von Hartmansdorff, som, utan att anföra några motiver, yrkade bibehållande af 1843 års tullbestämmelser. Friherre Palmstjerna yrkade bibehållande af den förutvarande tullen å krossadt lump-, havanaoch terres-socker, men åsättande af 6 sk. tull å topp-, kandioch kaksocker. Derefter begärdes ordet af Frih. REHBINDER, som yttrade: Instämmande helt och hållet i utskottets förslag, måste jag opponera mig mot hr von Hartmansdorffs åsigt att vilja uppsätta sockertullen till 6 sk. i stället för 35 sk., som utskottet har föreslagit. Otvifvelaktigt skulle, enligt min öfvertygelse, denna näring vara skyddad, äfven med en lägre tull, än fem skillingar, men jag tror det dock vara säkrast att vidhålla utskottets förslag. Det är allmänt kändt, att sockerproducenterne hafva begagnat det hittills gällande förbudet mot införsel. af socker till att mer än skäligt uppskörta allmänheten, ja de hafva t. o. m. nyttjat konstlade medel för att kunna skörda proportionsvis större vinst än andra näringsidkare. Det är likaledes allmänt kändt, att sockerbruken hafva vunnit enorma summor. För några år sedan inträffade, att en person, som icke egde den ringaste tillgång, köpte ett sockerbruk här i staden, i kompani med en annan man. Efter att hafva idkat rörelsen i 4 års tid och under denna tid lefvat magnifikt, dög den förstnämnde och Iecmnade efter sig en behällen förmögenhet af 72,000 rdr rgs. Antagor man nu att han under nämnde 4 år lefde upp 7000 rdr rgs om året, hvilket icke är högt tilltaget, ty på den summan lefyer man näppeligen magnifikt här i staden, så visar det sig, att det ifrågavarande sockerbruket på 4 års tid vunnit icke mindre än 200,000 rdr rgs, ty den delezaren som dog rådde om endast hälfter i bruket. Jemnför man nu denna årliga inkomst af 30,000 rdr med våra löntagares i allmänhet, så visar det sig lätt, att staten lönar embetsmännen och fabriksidkarne bra olika; och likväl kunna begge sägas vara aflönade af staten, eller folket. Embetsmannen drager t. ex. merändels sin lön på sådant sätt, att medlen först ingå till statskontoret, och sedan tager han ut dem der, hvaremot sockerproducenten får sin lön direkte ur folkets fickor. Antager man nu, att sockerproducentens lön, eller inkomst, hittills i allmänhet årligen uppgått till omkring 30,000 rdr rgs, under det att deremot hela högsta domstolen kostar staten årligen 48,000 rdr bko, så har sockerproducenten sålunda årligen en lön, om jag så må kalla den, som öfvyerstiger två tredjedelar af hvad högstå domstolens ledamöter tillsammans hafva i inkomst. Oaktadt de inskränkningar deri, som utskottet föreslagit, så blir den dock hädanefter otvifvelaktigt tillräcklig och i alla fall vida öfverstigande hvad våra högsta embetsmän hafva i inkomst. Jag yrkar bifall till utskottets förslag. Grefve GYLDENSTOLPE, ANTON: I denna fråga instämmer jag med hr yon Hartmansdorff. Jag anser nemligen, att då man har borttagit förbudet, har man redan gjort ett steg, som inverkar betydligt på den inhemska näringen. Man bör icke taga detta steg så stort, att man förstör näringen helt och hållet. Då en tull af 3 sk. eger rum på. det råämne, fabrikören använder, så får man icke sätta tullen på den raffinerade varan lika låg, utan göra afseende derpå, att vid raffincringen icke obetydligt bortgår, ty. man får icke 4 raffineradt socker af 1 B råsocker; och hvad beträffar den sammanslagning, som eger rum, så anser jag den lämplig, emedan det troligen kommer att inträffa, att raffineradt socker införes och användes i stället för det oraffinerade, då följden skulle blifva den, att alla raffinaderier, som för närvarande äro inrättade, skulle gå under. Jag anser således billigt att man icke sätter tullen på det raffinerade sockret och på det socker, som i stället kan användas, lägre eller lika låg med tullen på raffineradt socker, och anhåller till en början om proposition på att tullen må bestämmas till 6 sk. per E. Hr PRINTZENSKÖLD, C.: Hela den deduktion, som frib. Rehbinder uppställt för sin tillstyrkan af bifall till utskottets betänkande, utgår ifrån en känsla, som jag icke hade trott skulle på detta rum gifva sig luft; och denna känsla heter — afundsjukan mot de fabrikanter, som sysselsätta sig med ifrågavarande näring. Ty hvad är det väl annat än ij: afundsjuka, då man, såsom den ädle friherren gjort, uteslutande fästat sig vid den stora, orimliga förtjenst, som dessa fabriksidkare skola hafva skördat på allmänhetens bekostnad, och ordar om huruledes de skulle vara bättre aflönade ur allmänhetens fickor, än Kongl. Maj:ts högsta domstol är aflönad af staten o. s. v. Med den der orimliga vinsten och den der aflöningen, som nationen måste bestå; förhåller det sig likväl så, om frih. Rehbinder dertill behagar lägga märke, att det står hvar och en fritt att köpa eller icke köpa hvad fabrikanten har att aflåta; och att således ingen rimligen kan sägas till honom vara skattdragande, då fabrikanten väl har rätt att, vid utbjudandet af sin vara, å den bestämma priset, men saknar den längt större makten att vinga någon att blifva afnämare, så att-den af hr riherren så mycket beklagade allmänheten är alldeac Aföärhindrad att Ita fahrikanfan haÄl9iHäAa af 4311