Aftonbladet – 7 december 1848, sida 1

kalla någon af våra gamla generaler, lands flyktiga för sin uppriktighet och sitt mod at upptäcka missbruk., Ja väl, återtog en annan, hvarför återkommer icke Daltaban-Mustafa-Paseha från Bagdad, för att rädda den sjunkande äran af namnet Osman ? . Det var ingalunda Daltaban, fortsatte en tredje, som föreslog detta infama fredsslut med tyskarne och som återlemnade staden Kaminieck åt polackarne., Jag gjorde kriget med honom, återtog den första krigaren, och jag såg honom i Bosnien med storm bemäktiga sig 24 slott under ett enda fälttåg. Med hänryckning hörde den unge softan dessa loftal öfver en stor krigares tapperhet, loftal, hvilka icke voro tvifvelaktiga, emedan de egnades en i onåd fallen mån. Bullrande rop från seraljen, beledsagade af trumhvirflar, tillkännagåfvo nu för den sammanpackade myckenheten på At-Måeidan, att ändtligen den nya storvisiren fått ur sultans händer mottaga statssigillet ochhofvet rusade med janitscharerna mot den port, hvarur tåget skulle utkomma. Men huru beskrifva folkets och armåens förvåning, då den slutligen såg, omgifven af alla högsta maktens insignier, sittande på en präktig, med guld och dyrbara stenar öfverhöljd häst, ingen mer och ingen mindre, än Daltaban-Mustafa-Pascha sjelf, -af sultan hemligen återkallad från sin förvisningsort. Två dagar efter Daltaban-Mustafa-Paschas installering i sin nya värdighet, bar softan från Sofia-Mådressen hofvets uniform, såsom varande i storvisirens tjenst. Så mycken prakt, så mycken lyx hade aldrig slagit den unga mannens ögon. Öfverallt omkring sig i sin herres palats såg han ej annat än guld, silfver och ädla stenar, en oerhörd lyx, hvarom ingenting nu för tiden kan gifva oss ens den fabelaktigaste ide. Storvisirens hus var stäldt på lika fot med sultans. Mer än femtio officerare, under hvil-: kas befäl stodo hundradetals af underordnadel!l