Aftonbladet – 4 december 1848, sida 2

Robert Blum. Låtom oss märka de omständigheter, under hvilka den sista striden upp-; stod och utfördes. En folkresning framkallades först genom ministerens trolöshet och bedrägeri, hvilket bevisades genom upptäckten och publicerandet af -dess egna bref. Man fick härigenom reda:-på regeringens afsigt att skicka bort de tyska regementerna tll Ungern; och det var för att förekomma detta, som folket reste sig. De trupper, som då voro i Wien, ehuru utgörande en ansenlig styrka, retirerade fegt;och riksdagen, likasom stadens myndigheter, voro blottsiälda för ivflytelsen af en folkmassa, som fått öfverhanden. Riksdagen och kommunalrådet sökte dock genåst lugna hopen och lycbades:deri. De skickade sändebud till kejsaren och militärbefälbafvaren, tillkännagifvande sin önskan att återställa ordningen och underkasta sig den kejserliga myndigheten. Generalerna mottozo dessa deputationer. Kejsaren, efter sin afresa, skickade till Wien en af ministrarne, som skulle komma till honom, underteckna hans förordningar och bibehålla skenet af den konstitutionella regeringen. Under många dagar behandlades wienarne icke såsom rebeller af bofvet; och de:voro äfven så långt ifrån att sjelfve anse sig vara det, att de vägrade kalla ungrarne till sin bjelp eller släppa dem in i Wiens förstäder; ett steg som kunde hafva rmaterielt förändrat den blifvande krigslyckan. Men sedan visade det sig hvad de hade väntat på. Sedan Windisch-Grätz hade väl hunnit alt samla en arme och omringat Wien med en öfverlägsen styrka, då ryckte hofvet af sig masken, vägrade wienarne alla andra vilkor, än sådane som omöjligt kunde antagas, och började derpå att bombardera staden. Det var midt under denna kamp mellan hofvet och riksdagen, men. innan våldsamheterne ännu bunnit utbryta, som Robert Blum, en ledare af det liberala partiet vid riksförsamlingen i Frankfurt, anlände till Wien. Denna riksförsamling representerade Österrike: lika mycket, som någon annan del af Tyskland, och Blum kom för att gifva sina råd åt det liberala och konstitutionella partiet i Wien, hvartill han hade full rättighet. Det österrikiska folket, regeringen och hofvet hade erkänt sig sjelf för en del af Tyskland, en del af det stora rike som är representeradt i Frankfurt, så att Blum icke kunde betraktas såsom en spion eller en främliog. Han föranledde icke uppresningen; den hade egt rum innan han anlände, Han höll radikala tal; men det var under det kejsaren och regeringen ännu underHandlade med wienarne. Det har icke blifvit ådagalagdt att han öfverträdde gränsen för det uppförande, som kunde vara honom tillåtet såsom en deputerad i tyska rikslörsamlivgen., (Vi anföredessa den engelska tidningens ord såsom öfverensstämmande med äfven bit ankomna underrättelser ; dock under reservation af de ytterligare upplysningar, som möjligen läro att vänta i afseende på Blums sak.) Det oaktadt blef Blum dragen inför krigsrätt och afrättades. Några påsta att denna grymhet var en utmaning emot Frankfurtska riksförsamlingen. Besynnerligt dock om hofvet i Österrike skulle vilja håna en församling, hvars första handling var att välja en österrikisk prins till tyska rikets öfverhufvud. Hofvet säges emellertid hafva blifvit rådfrågadt och anbefallt Blums afrättning; detta tro vi, äfven af följande anledning: Blum, en man af folket, och som hade uppnått sin nuvarande utmärkelse genom en stor oratorisk . förmåga, var en stor vän och anhängare af Ronge, den Ibekante religionsreformatorn som grundat nykatolicismen, och hvars uppträdande och verkIsambhet ingifvit Österrikes jesuiter och ultrakatoliker den yttersta förskräckelse. Ronges lära kom dessa prester och deras patroner att bäfva för bibehållandet sf deras mörka inflyltelse. Det torde derföre vara föga tvifvel unI derkastadt, att ordern om :Blums afrättning utgick från den ultrakatolska faktionen: kring I kejsaren; med erkehertiginnan i spetsen; och latt han mördades, icke.så mycket derföre att Ihan var en tysk liberal, :som att han var,en I vältalig kämpe för den religiösa reformen. I Sådant var det martyrskap, åt hvilket våra I blodlystna och frihetshatande Tory-: och WihgI publicister gnugga händerna;i sin .helvetiska Joch intoleranta glädje. Detta är hvad de kalla lordningens sak samt monarkiens hälsosamma rättvisa och helgade karakter; detta de milda Tresultaterna af den militärspira, inför hvilken Wighoch Torypressen hvarje morgon kastar sig till marken likt muselmännen inför sitt eget Iförlofvade Mecka. — Narvaez, Radetzsky, Windisch-Grätz, dessa äro de statsmän, som Englands aristokratiska press år 1848 beundrar som halfgudar. LITTERATUR. Svenska Folkets Historia, från äldsta till nära a TJ Jå a fe TA TT