Aftonbladet – 1 december 1848, sida 2

BB ——— MMMM Och det är kärleken, som tvingat dig derill i mamsell Grönbergs gestalt. Ja, Gud ske lof! Vår Herre, som är de dårars förmyndare, gjorde mig en större tjenst än jog förtjenade då han förde mig bit. Och lät stutarna bryta benen af dig, på det aut lilla Eva skulle få läka ihop dem. vAck, om du rätt kände min lilla Eva, det är et barn i glädje och oskuld, med all ev qvinnas känsla och förstånd, och denna engel st P Åb, herre Gudx, afbröt jag förskräckt i det jag böll händerna för öronen, tyst, tyst, förskona mig från kärlekshymnen. Du bar således lärt dig att du var en narr, som mamsellen sade, här utenföre om morgonen då vi lyddes på henne., Ja, jag bar inselt att jag var en stor narrn, svarade han tvärt och vände Sg8 om på sitt sömnlösa läger, der hans saliga förtjusning ej lät honom känna myggornas rofgiriga förföljelser, hvilka tvingade mig att fäökta som en ursinnig ända till midnatten, då jag ändtligen, vitröttad, insomnade med dessa ord på mina läppar : Menniskan måste ständigt vara i strid på denna jorden — både för sin öfvertygelse, och för att freda sin lekamen. Söndagen derpå var förlofningskalas hos gubben Gösta. Jag och fästmannen buro oss lama och lemmalytta på fat och tallrikar, blomsterglas, bord och stolar. Min vän, eldad af dagens glada vigt, tycktes ha tusende armar och var onttröttlig. Hen krattade gården och lade blommor i de mest smakfulla arabesker i spoltlådorna och omkring treppan, och satte cen gemmeal vinglig bommare i min hand samt bad mig gilva några musiiga hugg åt de uppruttnade benen på de åldriga bänkarna i trädgården, och bröt slutligen granna rosor på servietter i sällskap med sin fästmö och under sin tillkommande svärmors ledning. Ändåtli gen var allt i ordving och vi bade någon hvila