Aftonbladet – 1 december 1848, sida 1

minde mig, att han ännu låg hjelplös hos gubIben Gösta och icke var i stånd att komma derifrån, om han äfven vore frisk. Hans belägenbet rörde mig verkligen. I inbilloingen såg jag honom antingen död af sina blessyrer eiler körande stutar, och våt om föiterna med en knippa fisk i banden. Mitt samvete slog mig och jag slet mig ifrån fränder och vänner för att förlossa min beklagansvärda vän. Jag skyndade på min färd och gjorde upp rya försvarsskäl för hvarje mil, på det jag icke skulle vara för brottslig då jag kom fram. — Hvarje natt, på de dåliga gästgifvargårdarne, såg jag honom i mina drömmar, ett bleknadt offer, redan svept af den raska fru Grönberg och hennes dotter, och var helt sorgsen till mods, då jag körde fram till den lilla röda grinden. Jag skämdes mycket öfver att ha förgätit min vän och ännu mera öfver förändringen i mina åsigter. Hur skulle jag väl kunna dölja den? haru åler komma mig in i verldsföraktet och qvinnohatet ? Reden på afstånd såg jag den välickanta familjen under träden på gården; det var en landtlig grupp och min vän i hjertat deraf. Som ingen märkt min ankomst, så stannade jag för att utröna hved jag hade att vänta af den olyckliga och så skamligt bedragna vänven. Man var mangrant sysselsatt att skala frukt till torkning. Min kamrat satt med hårdt bopk!ämda knän för at gifra en, säker grand ät ett stenfat, som hvilade derpå, och hvari en hel bop skal och afsktäden bevisade hans flit. Derna ssn skar mig i hjertat och jag vände mina ögon ifrån honom, Bredvid satt mamsell Eva, som skiattade alldeles lika bjeriligt som sist jag såg binne. Gossarne spelade bräde ett stycke derifrån och hade för att svalka sig diegit af sig både rockar och stöflor. Nu får här icke rum meran, sade min vän pekande på fatet i sitt sköte, det får du 10 att hjelpa mig mgdp.