Aftonbladet – 30 november 1848, sida 3

I teresseradt deruti, att ej det, som skall varse dess lagar, af dess högste embetsmän så vårdsflöst handhafves, och af en interesserad penningeinstitution upprepudt föraktas. — ? i KÄMNERSRATTENS UNDERSÖKNING OM UPPTRADENA DEN 48 OCH 49 MARS. (Forts. fr. JM 274.) Den 16 November. Sedan de till denna rättegångsdag inkallade vittuen aflagt vittneseden, berättade de: Hr kapten Bruncrona, åberopad angående stenkastningen i Storkyrkobrinken, att ban lördsgsaftoInen den 48 sistl. Mars blifvit mot kl. 9, i följd af erhållne ordres af öfverståthållaren, med ett detachement af Svea lifgarde kommenderad att i Storkyrkobrinken understödja kapten Rosenblad, hvars manskap varit hårdt ansatt af stenkastning från folkboparne. Vid vittnets ankomst till platsen utanför fru Törnqvists bus, hade det egentliga våldet emot detsamma redan upphört, ehuru en och anpan sten ännu kastats mot fönstren, så att desamma klingat sönder; men i dess ställe hade stenkastningen emot truppen varit så mycket häftigare, samt, utom de af folket kastade stenarne, sådana äfven blifvit nedkastade från vindsgluggen af det midt emot fru Törnqvists belägna hus. Vittnet hemtade i sistnämnda fall stöd för sin utsago af den omständigheten, att flera stenar träffat soldaterne på hufvudet med starkare fart, än de, hvilka riktats horizontelt, samt aw då truppen dragit sig längre ned åt Riddarbustorget, bade den varit fredad för stenkastniogen, hvilket äfven varit förhållandet med kapten Stjernstedts kompani, som nå got sednare aflöst vittnet; samt slutligen deraf, att stenkastningen helt och hållet upphört, sedan ett par skott af truppen blifvit aflossade uppåt de fönster, från hvilka stenarne förmodades hafva biifvit nedkastade. Vittoet hade bland folkhoparne icke observerat någon af de tilltalade, vidare än att en person, klädd i tulubb med ljus skinnkrage, hvilken person vittnet sedermera hört sägas vara bankobokhållaren Almgren, k!. emot 42 på natten passerat brinken, samt derunder uppmanat folket att skingra sig och gå hem, under uttryck: Gå nu beskedligt hvar och en till sig; ni få nog er rätt ändå Uppsyningsmannen C. O. Carlsson, åberopad emot tobakshandlaren Kihlgren, att han jemte uppsyningsmannen Södergren kl. något före 6 lördagsaftonen varseblifvit Kiblgren, i sällskap med några af sina kamrater hos tobakshandlaren Aspelin, komma under högljudd sång gående öfver Södermalmstorg åt staden. Dock hade obvarken Kihlgren eller. bans kamrater vid tillfället fört något egentiigt oljud eller betett sig annorlunda, än man stundom om qvällarne ute å gatorna var van att se arbetsfolk göra, som sjungande begåfvo sig från sitt arbete; ehuru, då det varit tidigare och full dager, deras sång väckt mera uppmärksamhet än vanligt. Gardisten Danell, åberopad angående stenkastningen hos genera! Lorichs, att då han lördagsaftonen kl. 8—10 stått på post vid den s. k. Tegelbacken, hade en folkskara, bestående till det mesta af pojkar såmt 7 eler 8 karlar, kommit tågande från Kuvogsholmsbrogatan ner åt Tegelbacken, med tilltalade Ljungströmer i spetsen. Vid ankomsten hade en röst ur hopen yttrat, som orden fallit: De här fönsterna ska också ut, efter general Lorichs inte unnade musiken att komma till Brunkeberg; hvarefter skaran, med bitar af tegelstenar, som den förut krossat mot gatstenarne, börjat att slå in fönsterna; dock hade vittnet icke selt Ljungströmer kasta någon sten. Sedan fönsterne blifvit sönderslagne, bade massan åter begifvit sig bort, med undantag af Ljungströmer, som stadnat qvar en stund efier de öfriga, af bvilken anledning vittnet gått fram och gripit samt ar esterat honom. Hörd öfver vittnesmålet, förnekade Ljungströmer att han, på sätt vittnet uppgifvit, gått i spetsen för folket; ban hade väl varit närvarande på stället när fönstren inslogos, men icke på minsta sätt deltagit i våldsgerningen, den ban tvärtom på det högsta ogillat, hvarföre han också hällt sig på ett temligen långt afstånd ifrån de öfriga. Dessutom bad Ljungströmer få anmärka, att om han, såsom vittnet berättat, gått i spetsen för eller anfört massan, det vore osannolikt att den kunnat lemna honom ensam qvar i sticket, utan att komma honom til bjelp när han arresterades. Markören Welander, åberopad angående öfverste Bruce, att öfversten kl. omkring 2 söndagsmiddegen inkommit å den i huset J4 6 vid Arsenalsgatan belägna biljard, hvarest vittnet är anställd såsom markör, samt att öfversten, som der uppebållit sig till omkring kl. 4 e. m., under samtal angående de förutgående aftonen timade oroliga uppträden, yttrat, att det endast varit ett pöbelupplopp, hvarjemte öfversten utlåtit sig, att om han ej varit, skulle den uppretade folkhopen troligen hafva förgripit sig å hr öfverståthållarens person. Några andra yttranden angående uppträdena kunde vittnet icke påminna sig att öfversten haft, ehuru vittret innevarit å biljarden hela den tid, som öfversten der qvardröjt. Gardisten Koilberg, åberopad emot metallarbetaren Andersson, misstänkt att bafva kastat sten söndagsaftonen i Storkyrkobrinken, att han, som nämnde afton kl. omkrivg 5 utgått i sällskap med Andersson för att taga notis om de pågående oroligheterna, först någon stund stadnat på Gustaf Adolfs torg, der de betraktat förstörelsen å handlanden Lejas fönster, hvarefter de begifvit sig till Rådhuset, der Andersson velat träffa en bekant stadssoldat vid namn Wall, men som icke träffats derstädes. Derefter bade de begifvit sig till en i Trångsund belägen krog, för att iniaga någon förtäring. Vid utkomsten derifrån hade Andersson halkat omkull i brinken, då i detsamma tvenne okända karlar, under yttrande till Andersson: Hvad är du för en?) fattat tag uti och arresterat honom, samt affört honom till högvakten, under det vittnet ensam begifvit sig på hemvägen. Viitnet, som hela tiden varit tillsammans med Andersson, intygade att denne icke kastat någon sten, elier på annat sätt förgått sig; och hade vittnet icke ens hört dem, som gripit Andersson, beskylla honom för stenkastning, utan endast frågat hvem han vore; hvadan vittnet förmodade att något misstag å person egt rum. Uppsyningsmannen Olander, åberopad emot tilltalade Engström, bade icke något annat att förmäla, än att vittnet kl. 8—9 söndagsaftonen sett Engström bland de i Storkyrkobrinken församlade fo:kboparne, och der hört honom hurra och föra oljud; dock hade han iche på anna: sätt förmärkt honom deltaga i oväsendet. Sedan härefter protokollet för den 9 dennes blifvit justeradt och utan armärkning lemnadt, yrkade aktor, att till nästa rättegångsdag ytterligare kallelse måtte utfärdas å hr kapten Rosenblad, bokhållaren Bergendabl samt extra polisuppsyningsmt avseta Rencra