Aftonbladet – 30 november 1848, sida 2

— alla i sjön, förklarade mamsell Eva i bestämde ton. Nå, så ska vi nog fara på sjön för oss sjelfvan, svarade lilla Gustaf sturskt, under det att den unga friskaran rusade ut och smällde igen dörren midt för näsan på lilla Johanna, som hunnit lagom efter för att ännu i dörren få heta sqvallerbyttan,, ett bittert tillägg i hennes öfvergifna tillstånd. Emedlertid hade vi försett oss med handskar och hattar, Mamsell Eva hoppade upp på en stol och letade hastigt i kakelugnsrummet. Hennes spaning kröntes med framgång och frukten blef en svart och en hvit handske som utgjorde ett par. Min vän drog på läppen och Eva, som märkte det, började skratta. Det fions ett slags blommorp, sade hon, hvars rot liknar tvenne händer, — en Svari och en hvit, — bondfolket kallar dem: den ondes och jungfru Marias handp, och denna besynnerliga förening har jag riktigt tagit efter. Det är icke så noga på sådana här utfärdern, skrattade bon, i det vi tågade af och nästan ävda ned till stranden följdes af lilla Johannas vredgade och skarpa skrän, för det hon blifvit lemnad qvar i salen. Snart gungade vi i en gammal ökstock på den klara sjön, och min vän rodde försvarligt med sina fina händer i ljusgula handskar. Hela denna tillställning föreföll mig så egen och löjlig, attjag gaf min munterhet fritt lopp i ett ljudeligt skratt. Den lilla smutsiga och anspråkslösa farkosten, der lilla Eva i sin tarfliga drägt så bjert stack af emot de tvenne malplacerade eleganterna i hattar och glacehandskar! För första gången företog jag mig en mönstring af vår unga värdinna, Den lilla otympliga hufvudbonaden skuggade hennes fina drag