Aftonbladet – 30 november 1848, sida 2

en s. k. rumsdekoration af ynglingen M. Bruhn och en grupp, målad i gipskulörer, af densamme, En lithografi från hr Petersens härvarande Itthografiska iorättning var utförd på ett sätt som gör heder åt inrättnivgen. De af eleverna vid Chalmerska slöjdskolan inlemnade modelleringserbeten antydde på mer än ett lyckligt anlag. Numerärn af inlemoade slöjdalster var ganska ringa. Under det utländska näringsidkare kifvas om plats i expositionssalarne för sina produkter, får den, som i Sverige sätter sig i spetsen för en slöjdexposision, kifvas med producenterne för att förmå dem att förevisa något. De hufvudsakliga produkter, som här, förevisades, voro från: Rosenlunds bomullsspinneri ett prof på garntillverkningen under dess olika stadier; H. H. Wesslaus fabrik Almedal, möbeltyger, duktyger och linnegarn m. m. at utmärkt beskaffenbet; S. Th. Carlsson i Norrköpiog, kläden; Signeul, filtar och täcken; Gumpert C:o, ett prof på tryck, som tyder på mer än vanlig skicklighet i boktryckeriet; juvelerare Teogstedt diverse väl arbetade silfverpjeser och brocher; snickaren Schultz en byrå och en g:o!; soickaren Sunrdbeck ett bord m. m.; fabrikören Lind, schalar af diverse sorter; sadelmakaren Olsson, ett par selar med nysiifverbeslag; grosshandl. Levisson, läderremmar; skomakaren Åhman, skoarbeten; C. Pe tersen snörmakeriarbeten; J. F. Nordström, en karusell en miniatur; Axel Berg, tafvelramar. —— -—— — — I Nerikes Allehanda läses en insänd artikel, hvari på ett bevisande sätt upplyses huru det går till i orterna med efterlefnaden af fattigvårdsförordningen. Vi meddela den här nedan: a ,HVEMS AR FELET ? Denna fråga kan och bör med ailt skäl framkastas, i afseende på den nya Fattigvårdsförordningen, hvilken, åtminstone på vissa orter, tyckessent eller aldrig träda i verksamhet. Ett år har nu tilländalupit sedan den efter Regeringens föreskrift och förordningens ordalydelse bordt börja att tilllämpas, och ändå, huru mycket återstår ännu ej dermed! Svenska menighetens kända beredvillighet att efterkomma den högsta maktens bud och befallningar har, oaktadt dessa rabulistiska tider, varit oförändrad, så att icke någon motvilja för den nådiga förordningen å allmänhetens sida kan anses såsom orsak till den alltför länge fördröjda tillämpningen. I somliga församlingar har maa kommit herhän, att ändtligen reglemente blifvit uppgjordt och till vederbörlig ort insändt. I andra socknar har man saken visserligen i god åtanka — och i andra samhällen tycker. man det kostar så mycket, så att ju längre uppskof med utgifterna, desto bättre. Och å andra håll slutiigen tänker man: hvad behöfva vi börja? Ehuru bland alla dessa ursäkter ingen enda är fullt giltig, får dock icke det öfverklagade felet läggas de särskilda kommunerna till last. Regeringen, hvilken det i främsta rummet bör intressera att veta hur dess befallniogar åtlydas, bör, för att få reda på felet, gå till väga på samma sätt som den enskilde, då han söker: söka först på närms:a håll, der man tvifvelsutan, åtminstone i detta fall, ofta träffar hvad man söker; ty den, som i de spridda landsorterna, näst Regeringen, har makten och äran och hvars embetspligt det är att tillse, det allt rätt och riktigt tillgår, han borde långt för detta hafva ombesörjt att fattigvården inom denna ort blifvit ordnad i enlighet med den kongl. författningen derom. Hvilka äro följderna deraf, att den sist utfärdade fattigvårdsförordningen icke kommit till verksamhet? En fråga, som lyckligtvis ingen kan tillfyllest besvara, ty om dessa följder kunde skildras sådane de i verkligheten förete sig, så skulle en dylik skildriog blifva alltför graverande för dem, hvilka icke med beredvillighet bemödat sig aw befrämja ett af mensklighetens vigtigaswe åligganden. Insändaren häraf vill blott omnämna en händelse, som gifvit anledning till reflexioner af denna beskaffephet. — Historien kunde vara lång, men äri korthet följande: En qvinna, som, i saknad af hvad man i Sverige kailar laga försvar, vandrade omkring och än här, än der tillhandagick folk med arbete, hade blifvit i den belägenhet att hon skulle föda barn. Utan någon egentlig anhörig, till hvilken hon kunde vända sig, för att finna någon hjelp i sin olyckliga belägenhet, ehuru hon, till följd af sin födsel, räkpar hög börd och kan tala om rika anförvandter, som dock ej kunna, kanske .ej vilja, känna henne, sökte hon fåfängt hos medlidsamma menniskor finna ett tillåtet hemvist för de stunder, hon oundgängligen behöfde, för att icke den blifvande varelsens inträde i verlden skulle ske i snödrifvan. Så länge bon förmådde gick hon från den ena stugan till den andra cch höjde sina klagorop, men fann ingen barmhertighet, tills hon slutligen bragtes gårdarne emellan på s. k. fattigskjuts,, d. Vv. s. att den fattiga, som icke orkar gå, då på detta sätt på landet skjutsas gårdemellan. När redan födslostunden uppenbarat sig, skjutsades den arma qvinnan, i den tunnaste beklädnad, en half d2g under det ohyggligaste yrväder, tills hon i en bondgård förklarade, att hon ej längre på detta vis kunde fortsätta färden; men ändå måste hon ut: med hotelser, hugg och slag förmåddes hon att begifva sig i den förspända slådan, fastän hon dit måste krypa. Slutligen skjutsades hon till en gästgifvaregård, der hon inkastades i en obebodd stuga, hvarifrån mar nästan af en härdelse fick höra hennes nödrop och sålunda kom i tillfälle att införa Lenne i ett varmt rum, der hon ungefär en fjerdedels timma derefter framfödde ett gossebarn. Den nykomne verldsborgaren är frisk och rask, heter Johan och skall i morgon ut och färdas i sin tunna beklädnad, på mammas arm. Stackars liten! Han är ej ledsen ändå, icke en gårg ond, fastän de styggiogarne, icke fått i ordning för de fattiga, så att han kunde slippa frysa och svälta. Om han kunde stjäla eller göra något annat ondt, se då kommo väl de der beskedliga Herrarne, som kallas filantroper, hvilka alltid försa de sina (dessa sednare må hafva gjort aldrig så illa) med senfritt kött, oskummad mjolk och purjolök efter behag, samt varma rum och varma kläder till på köpet. Stackars liten! han har icke gjort något ondt — kan icke göra något ondt; får nu se om någon förbarmar sig öfver honom! Skall han vänta till: Fattigvården kommer i ordning, så får han all vänta bra länge, ty reglementet är ej stadfästadt