Aftonbladet – 29 november 1848, sida 3

(Insändt.) Från en reformvän i landsorten till en annan i Stockholm. Af tidningarne ser jag det Reformsällskapet i Stockholm efter riksdagens slut åter satt sig i verksamhet, och det just för behandlingen af en fråga, som, efter hvad du torde påminna dig, vi oss emelan förehade, då vi sednast samtalade, och kommo öfverens om att den syntes böra blifva första föremålet för sällskapets åtgärder, om nägra sådana fortfarande komma i fråga. Att denna åsigt nu också delats af sällskapets bestyrelse, har jag med tillfredsställelse funnit, och jag är öfvertygad om att hvar och en, som allvarligt och fördomsfritt betänker sakep, måste inse åtminstone vigten af sjelfva rägan. Att denna fråga, vid den egna sammanättning sällskapet har och måste hafva, af många olifvit i början missförstådd, och af än flera icke örstådd, har alldeles icke förundrat mig; särdeles har jag ej funnit oväntadt, att de fleste från behandlingen af frågan om angelägenheten afreformsakens snart fortsatta bebandling vid urtima riksdag, ej, i början åtminstone, kunnat skilja afseendet uppå hvad följderne deraf kunde blifva för utsigten till det nu hvilande reformförslagets antagande eller förkastande; men det har förundrat mig att, vid len fullkomliga öfvertygelse, som åtskillige synts hysa derom, att detta förslag ovilkorligen komme att falla, och borde falla, det kunnat ifrågasättas att icke det vore en vinst för sjelfva reformväsenlet i dess fortskridande, att förslagets öde ju förr u heldre sluteligen afgjordes. Anvtingen man då innu föreställer sig möjligheten af ett bättre förlags genomdrifvande i konstitutionell väg, — som ag visserligen, uppriktigt taladt, heldst skulle önska, men tyvärr icke fioner särdeles anledning att 1oppas, eller man anser sig utan fruktan kunna nöta hvad som eljest kan förestå, — en fruktan varifrån jeg lika uppriktigt bekänner att jag ej tan skilja mig, eburu jag väl torde få lof att finna nig äfven deruti, — så synes mig ändå alltid saens fortskridande utan uppehåll ej kunna annat in utgöra föremålet för allas förenade önskninsar och bemödanden. De åter, hvilka uppriktigt inska antagandet af förslaget, antingen af öfverygelse om dess verkliga fördelaktighet och lämpligret i och för sig sjelft, hvilka väl ej torde vara ärdeles många, — eller derföre, att det åtminstone j lider af samma oefterrättlighet som det gamla ystemet, som det framför allt är af vigt att en sång få hål på, och just genom de, kanske intet mindre brister, bvilka vidlåda det nya, som icke Ds torde göra skäl för beoämningen af system, och ärdeles derföre icke kan lemna någon utsigt till ängre bestånd, beredes öfvergången till det ofelvart bättre, som derutur ej kan annat än en gång atveckla sig; — hvad anledning desse kunna hafva utt förmoda, det framgången skulle mera äfventyas vid en urtima riksdag nästa år, än vid en afvaktad å den lagliga tiden, kan jag åtminstone icke atta. Deremot förstår jag ganska väl att de, hvilka inska, ej blott förkastandet af detta förslag, utan undanrödjandet för så lång tid som möjligt af alla illstymmelser till något dylikt angripande den gamla efterrättligheten i sjelfva dess ömtåligaste grunder, j kunna annat än önska allt det uppehåll med rågornas behandling, som möjligen kan ernås. Du åminner dig säkert, lika med mig, fabeln om råtan, och lärkan, eller något annat kräk, som gjort m— m————e— rå Va VV Vr rr gange