Aftonbladet – 29 november 1848, sida 3

bon kan besluta sig att gå ned. Ack! helt säkert finns ingen fläck på jorden så skön, så behaglig, som mitt hem. Med en glänsande och fuktig blick slöt den inspirerade -landtflickan sttt lofqväde, och jag började längta tillbaka till fru mamma, som med all sin obesvärade rvigilance, behagade mig mera än denna naturens dotter. Jag har alltid afskydt sentimentalitet och extas. Jag betraktade min vän, som till hälften förlägen, till hälften intresserad, tycktes besluten att stanna qvar, för att med tålamod emottaga det ena hugget efter det andra, gifvet med en säkerhet, ett lugn och en bornhommie, som förtretade mig. j Slutligen började dock återtåget. Mamsell Eva drog åter sitt lilla förkläde öfver sina knubbiga armar och hoppade ned med några djerfva skutt, hvilka min vän beundrade utan att kunna efterapa. De hårdt spända pantalongerna och benens bräcklighet satte sig absolut deremot. Han gjorde blott några fula miner, krallade sig ned helt makligt och bjöd mamsell Eva sin arm. Vår värd sällade sig med mycken artighet till mig och började ett samtal om landsvägarna i riket och gästgifvaregårdarnes mindre goda beskaffenhet i Småland, under det att hans dotter öfversvämmade min kamrat med den mest lifliga ordström, full af glädtighet och infällen, beledsagade af åtbörder, så uttrycksfulla, att jag, utan att redigt böra orden, godt kunde gissa till dem. Hennes åhörare, elektriserad deraf, pratade i kapp med henne, och jag kände mycken lust att äfven deltaga deri, då hon hastigt stannade, böjde ned några grenar af ett bärträd, och sedan hon plockat deraf i sitt förkläde, bjöd oss