Aftonbladet – 29 november 1848, sida 2

——-mn—r. Zn? ? 2? XXX sosftmm————— — ...—:7 mening, slutade fru Grönberg med ett öfverseende och godt leende, i det hon flög upp från golfvet och följande garnändan i dess vådliga lopp, hoppade upp på en stol och åter ved igen med blixtens fart, Min vän, hvars inneboende vrede och sårade egenkärlek färgat hans kinder röda, ämnade frun ett krossande svar, då hon helt hastigt gick fram till en dörr, öppnade den och ropade: Eva! min flicka, vi ha fremmande, laga att de få kaffe., Straxt tystnade slagen af en väfstol, som hela tiden hörts, och kort derefter slamrades med koppar på andra sidan om oss. Åter ett nedslående bevis, att vi ej väckt nog sensation hos den unga flickan för att komma henne att afbryta sitt arbete, eller använda ett enda ögonblick på sin klädsel. Jag tackarn, sade min vän vårdslöst, men jag måste genast resa igen, jag skulle endast framföra min fars helsning.n Åb, så lång stund kan väl herrarne dröjav, svarade värdinnan vänligt, allt. under det hennes rörliga parsou illa motsvarade hennes gästers begrepp om landtlig försoffning. Meden vi under frågor och svar om hr Oscars far och alla gamla bekanta bade tillfälle att betrakta än fru Grönbergs snäfva bomullsklädning, än hennes mössa, som på det mest ändamålsenliga sätt dolde håret, än de stora skor, hvilkas egva fason påtagligen var uppfunnen af ägarionan sjelf, och än hennes flitiga och dugliga händer, hvilka liksom armarna aldrig brukade vara skyddade för solens strålar, slogs dörren upp bakom oss och frun bad oss stiga in till hennes dotter, mamsell Eva. Min vän gjorde en föraktlig grimas, då han i dörren blott såg ryggen af den person, som