Aftonbladet – 27 november 1848, sida 2

olifvit blind; men då han vände sig om, såg nan Jjussken glimma, om hvilka han ej kunde sätta tvifvel att de kommo från fönstren i ett hus. Skådande nogare omkring sig, märkte han sig stå framför presidentens hus, midt emot sin egen boddörr, hvilken var stängd. . Klockan slog tolf. Ej ett spår syntes af vagnen, Chaldeern, eller mannen med den skarpa knifven: Efter långt bultande, öppnades dörren slutligen af hans gäspande tjenare; koppsäcken inbars i hans rum, som var sig fallkomligt likt — ej en stol flyttad, ej ett bord. rubbadt och tyst och fundersam begaf sig den trötte resanden till sängs, ej utan ett svagt hopp att ännu en gång vakna i slottet Cbarmes. Men om morgonen befann han sig just på samma ställe som natten förut, och då han lugnt öfvertänkte allt och beräknade den vinst han haft af sin resa, som blott bestod i de fem tusen livres Chaldeern lemnat honom den aftonen då han var dennes gäst, kom han till den slutsats, att ban ännu en gång måste ätertaga sin rörelse och så mycket som möjligt söka glömma det magiska äfventyr, I hvilket han varit en medspelande. Men då kunderta en gång äro förlorade, är det svårt, äfven för den vackraste yngling i Flandern, att få dem tillbaka, Ju sämre likväl bans handel gick, ju ifrigare skådade ban från sitt fönster på jasminbersån, i hopp att varseblifva Jacqueline. Men ingen Jacqueline syntes. Så ofta han hade tillfälle satt han i den illa löfsalen, grubblånde på sin fordna lycka, och ju mer han grubblade; dess mer försvann hertiginnan de: Malfisbild fiån bans hjerta, och snart hade han åter ingen tanke, ingen önskan, som ej var för Jacqueline. Har återtog den italienska granimatikan, och då ban gjorde förfrågningar om genera de Fano, erfor han att denne för några veckor sedan lemnat Namur tillika med hela sin familj, troligen för att atervända till Neapel. D sorde honom fullkomligt -ölycklg. Hol förlannade sin otur ; och; främför st förbennade han Chbaldeern. Hanönsåg det OM hvarje kristens pligt:avt bata och afsky denne sednare, som han ej det ringaste petvilade vara sjelfva erkefienden: Antingen