Aftonbladet – 24 november 1848, sida 2

ett slags nerfsvaghet makt med honom. Han lilade bort så fort han förmådde och sansade sig ej förr än han kommit på något afstånd. Hvarför skulle jag ej gå in? tänkte han; jag lärnar ju ej göra något ondt,. Han vände om, men med hvarje steg han nalkades sin själs herrskarinna, tilltog nerfretligheten, Hvad skall hon säga när hon ser mig med grammatikan? Hvarför dröjer jag ej tills hon sjelf frågar mig efter boken? Och hvilken af systrarne Buonvicini heter Jacqueline? Hvem vet om -hon är hemma?, Och dessutom, om jag lemnade ifrån mig grammaltikan, vore det ej att förlora den enda möjlighet jag har att åter råka henne?) Under dessa begrundningar hade han passerat långt förbi det stora huset eller palatset, som det med skäl kunde kallas, men med hvarje steg tilltog hans längtan att råka Jacqueline. Både en och två gånger vände ban om och alltid förlorade han modet då han kom till porten. Till slut då han tröttnat att vandra gatan upp och ned, stoppade han grammatikan helt vackert i fickan och begaf sig, förebrående sig sjelf sin brist på oförskämdhet, till sin lilla kammare, MISSTAGEN. Den gode och blygsamme Le Blond upptäckte snart strålar af fröjd i sitt elände. Den franska grammatikan lade han säkert under lås och nyckel, såsom en underpant på att han ännu en gång skulle råka dess egarinna. Vi vilja ej påstå att han rörde sin aftonmåltid den qvällen, men tillfällen finnas då folk kan lefva ganska bra af luft och till och med bygga ståtliga slott på samma insubstantiella grund, Naturligtvis var Le Blond högst förtjust öfver, att den sköna Jacqueline ej var af någon högre rang än sömmerska: det passade så förträffligt till hans handel med silken och spetsar. Hans planer voro otaliga, och en af de fastaste bland dem var, att med all möjlig skyndsamhet förvandla den intagande mademoiselle Buonvicini i madame Le Blond. Den enda frågan var huru en sådan engel skulle kunna vinnas? Alla dessa planer, till och med den sista, voro förträffligt utlag