Då denna artikel tydligen afser att kasta en skugga på härvarande italienska sångare, hvilken de ingalunda gjort sig förtjente af, anser man sig skyldig såväl desse konstnärer, som sanningen, att meddela följande beriktigande. Först och främst är nemligen den gemensamt med Kongl. teaterdirektionen af italienska operasällskapet festställda repertoire så uppgjord, att samteliga hufvudpartierne, hvad karlrollerna beträffar, kunpa af de italienska artisterne sjelfve be stridas. Äfven Othellos roll, som var det enda undantaget härifrån under hela säsongen, hade kunnat utföras af hr. Caggiati, men var det på hr Gänthers egen välvilliga proposition, som -dennasroll anförtroddes åt honom. Den återlemnades först när de egentliga arbetena med denna opera skulle begynna, utan annan uppgifven orsak än den, att det icke nu convenerade tit, Gänther att utföra rollen.På hvad grund denna roll först nu ej convenerade hr Gäntker, veta vi således ej, men förmoda att denne för sitt humana sätt så utmärkte konstnär endast kunde handla så, af det skäl, att han nu insåg, det rollen var för ansträngande för hans mojenger. Utaf sångerskorna vid Kongl. teatern har deremot direktionen endast anmodat dem. Fundin, at i Othello, Lucrezia samt Lombardi öfvertaga roller, äfvensom att uti Il Matrimonio Segreto jemte dem. Julie Berwald och signora Penco utföra de trenne fruntimmerspartierne. Om således de öfriga artisterne gjort några anspråk på biträde af de italienska konstnärerne, så har detta skett utan all reciprocitet, enär deras eget deltagande i de italienska representationernt aldrig varit ifrågasatt. Något sådant anspråk på att italienarne skulle i svensk opera uppträda har ej heller ännu kunnat framställas, åtminstone af den enda myndighet, som dertill eger någon rätt, nemligen teaterdirektionen. Väl vetande huru svårt det är för söderländningar att uttala vårt språk, och att t. ex. Beletti tillbringade mera än 2 år i vårt land, innan han trodde sig kunna uppträda på den svenska scenen, ansåg sig direktionen ej kunna begära detta för närvarande, helst som det italienska sällskapets hela tid tills vidare upptages af uppsättningen af deras egen repertoire. Deremot ha tvenne af dessa konstnärer sjellmant erbjudit :sig att längre fram, då de hunnit inhemta någon kännedom om sve aska språket, deltaga i någon svensk opera, t. ex. Don Juan eller Hugenotterna. Likaledes hafva de, då på en recett-tagares begäran en medlem af teaterdirektionen till dem framställde den frågan, huruvida hr Ciaffei och Della Santa eller Galli ville biträda vid repres ntationen af Den Stumma i Portici, genast förklarat sig villige dertill, helst då frågan vore om en benefice samt .i det hopp, att publiken benäget ursäktar de felaktiga i uttalet af ett för dem alldeles okänd språk. Att åter italienska språket hvarken kan eller får vara främmande för de svenska sångarne, bör vara klart för en och hvar som vet, att detta språk är sångens urspråk, och att det således ligger till grund vid hela undervisningen i denna konst. Tillämpningen af detta, på sanna förhållandet hvilande, beriktigande ligger för mycket i dagen, för att ytterligare behöfva utvecklas.