Aftonbladet – 24 november 1848, sida 2

Le Bloud bebodde. Han bade kommit med en italiensk grammatika, bon med en fransysk — ty bon hade blott tre månader vistats i Frankrike, och längtade att så fort som möjligt lära sig språket. Medan de gjorde denna ömsesidiga förklaring, hvilket, entre nous dit, var en något tråkig process, genom det teckentyderi de som oftast måste använda för att göra sig begripliga för hvarandra, hördes en qvinlig stämma ropa namnet Jacqueline! Jacqueline tog nu skyndsamt afsked, medförande den ena grammatikan och försvann. Le Blond stod som fastvuxen vid marken, ännu ej vetande om han drömt eller var vaken. Han satte sig på den bänk hon lemnat, ban yrade som han varit drucken, och slösade med artigheter på den försvunna sköna, liksom hon ännu skulle stått framför honom. Och nu för första gången förbannade han af allt sitt hjerta sin okunnighet i italienskan och svor vid alla helgon ikalendern att han skulle med all ifver studera grammatikan för att kunna säga sin granne — han visste ej så noga hvad. Men då han tog grammatikan, märkte han att boken ej var densamma — det var en fransysk, I häpenheten hade Jacqueline tagit hans bok och lemnat sin i stället. Han vågade knappt vidröra de heliga blad som blifvit helgade af hennes fingrar, och beklagade sitt öde att vara Julius Le Blond och ej den afundade italienska grammatika som Jacqueline tagit med sig, Han kom sig ej före på hela dagen, och så snart inga köpare funnos i boden, satt han i den lilla bodkammaren och såg på jasminbersåen och det stora huset der bakow, Det var först fram på aftonen som den tanken föll honom in att det vore passande att gå och återlemna boken i dess egarinnas egna händer. Han begaf sig genast åstad, och bade snart passerat tvärgränden och nått gatan S:t Fiacre. Det stora huset var snart funnet. På nedra bottnen var en handelsbod och der läst2 han i stora bokstäfver på en svart skylt: Mademoiselles Buonvicini, sömmerskor från Milanon. Så till vida var allt väl; men plötsligt fick