da, med blott ett enda litet fel, och det var att Jacqueline visserligen bodde i palatset, men, o vel ej på nedra bottnen. Hon var ingen slägtinge till systrarne Buonvicini, utan enda dottern till den fransyske generalen De Fano, som blifvit sårad vid Namurs belägring, och nu qvardröjt för att blifva läkt. Vår spetshandlande bjelte, som fullkomligt fogat sig efter omständigheterna, och på sin mors inrådan alldeles förgätit sin fars fordna rang, skulle aldrig dristat ens i tanken angripa ett bjerta, tillhörigt dottern till en af den store monarkens förnämste generaler. Stackars Julius var ingen politikns och hade aldrig hört nämnas general De Fanos namn. Jacqueline å sin sida — ty då vi omtalat den ena partens hemligbeter, skola vi väl, för att ej beskyllas för partiskhet, äfven yppa den andras — Jacqueline hade lemnat jasminbersån i ett föga mindre förvirradt tillstånd. Hon kunde ej fördrifva Le Blonds bild ur sitt minne, och som man vet, sitter hos aderton års flickor minnet i bjertat; men en Le Blonds bild i hjertat är ej utan sin fara äfven för flickor, som vore ett eller två år äldre än Jacqueline. Hon trånade att få veta hvem han var; men att göra en förfrågan, som kunde föranleda till den förmodan att hon hyste något intresse för saken, sådant föll henne aldrig in. Hon sökte derföre på omvägar erhålla den upplysning hon önskade, och fick reda på att det hus hvartill jasminbersån hörde, beboddes af hans excellens presidenten. Huru var det då möjligt att betvifla, att Le Blond var en af hans söner? Hon varseblef svart det utbyte de gjort af grammatikor, och af ett pappersmärke såg hon att han slutat vid böjningen af amo, hvilket verb hon var fullkomligt i stånd att öfversätta med det fransyska jime. Men på ett eller annat sätt var öfversättningen denna gång åtföljd af några underliga känslor, för hvilka bon ej kunde göra sig reda, och mer än en gång gick hon in i sin kammarjungfrus rum, hvars fönster hade utsigt öfver jasminbersån. Hvarje morgon, så snart solen gått upp, höllo