Aftonbladet – 24 november 1848, sida 1

EN TILLDRAGELSE,. Ludvig den fjortonde hade vid denna tiden fått i sitt hufvud att blifva en stor man. Folket kallade honom redan för den store, men hvad gör ej folket för att behaga den som har en armå af tvåbundra tusen man. Slutligen anryckte han år 4692 i egen person att belägra Namur och intog staden efter ett ringa motstånd. Efter tjugutvå dagar intog han äfven kastellet, och madame Le Blond sjuknade af skrämsel och dog. Le Blonds sorg efter sin mor var uppriktig. Denna sparsamma hushållerska lemnade efter sig ett vida betydligare arf än han väntat sig. Utan hans vetskap hade hon bopsparat åtskilliga dukatrullar, hvilka satte: honom i stånd att utföra en plan, hvarpå han länge funderat — nemligen att flytta tili en rymligare butik. Inom ett fjerdedels år hade han lemnat den obetydliga boden på den obetydliga gatan och nedsatt sig i n rymlig, beqvämt inredd lokal i en af de ashionablaste stadsdelärne. Hans både qviniga och manliga kunder funno snart reda på honom. Som han varen enthusiastisk älskare f blommor, förökades hans belåtenhet med in nya bostad ej litet af en liten trädgårdsäppa, som tillbörde densamma, och som på alla idor var omgifven af grannarnes. Små häcar, samt äfven blomsterrabatter, voro de enda kiljeväggar dem emellan, så att de framställde ilden af en enda stor trädgård i stället för f flera små. I den del som tillhörde Le Blond ar en hberså af vilda jasminer. Här beslöt an att tillbripga sina lyckligaste timmar och gna sig åt studiet af italienskan, för att kunna ikt de andra silkeshandlarne skrifva till sina orrespondenter på deras eget språk. Det präkga hus, hvarcf han hyrt nedra bottnen, tillörde presidenten i högsta domstolen, som föga rydde sitt hufvad med hvilken han hade till yresgäst. Allting lyckades förträffligt. Franmmerna, som förut gifvit ett så afgjordt föreäde åt den vackra spetsbandlarens varor, öf