Aftonbladet – 23 november 1848, sida 3

i skymningen. Jag slog mig ned i soffan i den trefliga salongen, och min vän gaf efter för mina böner och satte sig till fortepianot. Hon sjöng några enkla sånger, med en ljuf och smältande röst, der innerlig känsla bodde i hvarje ton. Jag slöt ögonen och vaggade min själs alla smärtor till ro vid dessa ljud. Min första barndom med dess lekar och joller — min första ungdom med dess svärmeri och lycka tågade förbi mina tjusta sinnen. Jag vet få stunder i mitt If så lyckliga och sköna som denna qväll. Länge sedan min väns röst förklingat och hon med korslagda armar öfver bröstet lutat sig tillbaka mot ryggstödet af sin stol, salt jag ännu försjunken i tankar eller drömmar. Nu måste äfven du sjunga för mig, sade hon slutligen, i det hon steg upp och bedjande lade sin hand på min arm. Jag spratt till och gaf henne del af den lycka jag njutit Hon log och strök smekande mitt hufvud. Jag sjöng några nyare små sånger af Jo: sephsson, hvilka mycket behagade henne. Hor hade ej ännu fått dem, och tackade mig föl det jag väckt henne på dem. Så förflöt denn: dag at frid och lycka, och jag lofvade henn: att endast fara hem för att med allvar tänkt på hennes förslag att dela denna för alltid. Jag kunde icke afhålla mig från att skratt då jag tänkte på hvad min gamla doktor skull säga om min upptäcktsresa och dess mål, d