Aftonbladet – 23 november 1848, sida 2

sa vida det nemigen Ullales antaga och MhHoppas, alt konungen ställer sig på folkets sida. Den som vill närmare hetrakta sakerna, skall snart inse, alt till och med de konservativa äro lika öfvertygade bärom som vi, och att just denna öfvertygelse är orsaken till sådana ursinniga nödrop som det man läste i Tiden för i går öfver reformvännernas sammanträdande och förslaget om urtima riksdag. OM OCH TILL ÖSTGÖTHA CORRESPONDENTEN. Den af Stockholms reformsöllskaps bestyrelse vid sällskapets sednaste sammankomst väckta framställning ot en från reformvännerna utgående agitation för urtima riksdags sammenkul lande, har gifvit Ösigötha Correspondenten anledning att framställa åtskilliga anmärkningar mot den plan för sällskapets verksamhet, som genast i början antogs af hufvudstadens reformvänner. Vid ett föregående tillfälle har Åftonbladet upptagit et: yttrande af Östgöthen, ati härvarande reformvänner skulle gjort sig skyldiga till för mycket prat, och pför litet handling;, bvarvid vi uppmanade vår kollega att något närmare förklara hvad som kunde berättiga bonom till detta omdöme. Östgötha Correspondenten har uli sitt sednast hitkomne nummer sökt besvara Aftonbladets fråga, men på ett sätt, som föranlåter oss alt ännu en gång upptaga detia ämne till diskussion. Vi förbigå Lärvid O. C:s små uiflygter uti ingressen, der Aftonbladet beskylles att ej hafva tagit notis om landsortspressens opinioner om reformsä!llskaperna etc. Vi minnas ganska väl, att O. C. denna gång, såsom alltid, äflades att ställa sig på en egen, originell basis, hvarvid ikväl inträffade att man, åtminstone inom Stockholms reformsällskap, fann hans förslag alltför nycket likna ett poetiskt hugskott, för att kunna läggas till grund för ett praktiskt verkande sällskaps operationsplan. Östgöthens förordande af en genast utförd demonstration, en deputation af reformvänverna till konungen, i bkhet med den i Köpenhamn, hvarvid man kulle petitionera om en repretentationsreform eoligt norska grundlagens principer, vittnar om en obekantskap med denna frågas ståndpunkt, som vi minst af allt skulle väntat hos ÖO. C. — Då projektet först framkastades, kunde dess opraktiskhet möjligen ursäktas af den hallucinatoriska föreställniogen om en, Jiksom genom ett tro!lslag framkallad politisk enstämmighet och bieslutssmhet kos folket, samt benägenhet hos regerivgen alt samvetsgrannt uppfylla, icke blow efter ordalydelsen, utan äfven efter andan, de af reformvännerna i några allmänna ordalag framställde önskningar. Men att nv, sedan erfarenheten visat hela illusionen af en sådan föreställning, ändock vidblifva en visserligen poetiskt vacker, men såsom praktiskt tilllämplig, af erfarenheten utmönstrad id, och, på grund af en så vansklig autoritet, underkänna och apostrofera ett talrikt, af varma fosterlandsvänner sammansatt, politiskt sällskops hela verksamhet — ett sällskap, som bland sig räknar landets yppersta juridiska talanger — vittnar, med förlof, allraminst sagdt om brist på grannlegerhet, tekt och omdöme. Det är nödvändigt att svenska pressen, och pohtici i allmänhet, en gång komma till erkännande af nödvändigheten, att lemna de poetiska, de ganska vackert klingande frasernas ståndpunkt, för att intsga den rätt och slätt praktiska, hvarifrån man kan utgå i en säker riktniog och med stadiga steg, uten att behöfva trefva framför sig med känslans gradmältare. Det är möjligt att vår poetiske konfrater finner delta vara mycket materialistiskt räsonneradt, men vi kunna icke pruta med oss en liniebredd af denna princip. Man måste i det politiska lifvet bålla sig orubbligt vid det reella och praktiska samt spara fantasiens flygt till lägligsre tillfällen för dess poetiska lifsverksamhet. Betrakte vi nu ur en sådan synpunkt reformsakens ställning i Sverige, i synnerhet under den period hvarom här är fråga, så skall man lätt finna det ytterst sväfvande uti Östgötha Correspondentens räsonnemang, samt det orimliga uti dess förslag, att till regeringen i petitionsväg framkomma med blotta begäran af: 4:o0 En på allmänna valprincipen grundad representatiorsförfattning; 2:o En med folkets intressen sympatiserande minister; 3:0 Chefer för administrationen, som ansluta sig till och göra ett med regeringen; utan att dervid närmare bestämma grunderna för sepresentationslagen, annorlunda, än med jen generel hänvisning till den norska grundlagen. i Ehuru nämnde grundlag med allt skäl föritjenar framhållas såsom ett mönster, hvarefter