Aftonbladet – 22 november 1848, sida 3

ett ansigte som var det enda af alla jag kände igen från min barndom. Samma milda lugn, samma okonstlade fromhet, men tiden hade blekt dessa fordom runda kinder och gjort dem insjunkna. På hennes rena och hvita panna syntes ingen skrynkla, men öfver dessa ögon fulla af lugn och frid, och kring hennes bleka läppar, låg en tydlig och rörande--prägel af svårmod; men ett svårmod så stilla, och så sansadt, att det snarare liknade förnöjsamhet än smärta. 4 : Jag kände ett slags motvilja, att med buller och bång komma fram i denna fristad. Jag lät skjutsbonden hålla och lemnande min gamla Hedda vid vagnen tog jag, åtföljd sf Ali, vägen öfver en liten grönmålad bro, söm var slagen öfver eå bäck, och gick fram till min vär. Vid knarrandet, som mina steg orsakade i sanden, slog hon långsamt upp ögonen från boken och häftade dem med detta klara, ljusa uttryck :som återförde mig till min barndoms minnen, på mig. Hon betraktade mig en stund utan att röra sig, sedan drog ett godt och vekt drag öfver hennes ansigte, hon lade boken ifrån sig och steg upp i det hon med ett slags : tvekan räckte ut sina båda. hvita och magra händer. : Är det möjligt att jag ser rätt, Matbilday... bon stannade villrådig. Ja, min vän, det är verkligen jag, Mathilda, som :fioner mig ljuft öfverraskad af att du känt igen mig.n I stället för svar, slöt hon mig varmt i sin famn. Denna tysta omfamning sade mig bättre soch säkrare välkommen än alla de utgjutelser min försla vän och alla tvungna bandtryckningar den andra hugnpat mig med. Jag kan inte-rätt fatta .dettan, sade hop