Aftonbladet – 22 november 1848, sida 3

— -—— —. ojhX——;Å?— LL ——e—-—————22 längre bort sågs en tät löfsal af vilda buskar och träd. Små sandade gångar gingo likt gula band i alla riktningar genom det gröna gräset och bildade liksom en. park. ,Hvem tillhör det der vackra huset der nere?x frågade jag skjutsbonden, i det jag utpekade det som sysselsatte mina blickar. Jo, det tillhör en gammal käri — mamsellp, rättade sig skjutsbonden, i det han med ett visst föraktligt leende slängde med piskan hit och dit. pHvad heter hon? frågade jag vidare utan att låtsa om den ton, hvari jag fått den förra upplysningen och som i början nästan förtretade. mig. . vÅh det är något konstigt... Geber eller Reber, eller hvad det ärn, svarade bonden vårdslöst. Det sägs att hon gör så mycket godt; men inte. har .bon gjort mig något, så mycket vet jagn. Väl inte något ondt heller, förmodar jagn, inföll jag, retad af detta lugna, råa förakt, som är svenska allmogen så eget. Åh nej vars, slutade ban sömnigt, och jag steg. åter i vagnen med befallning, att ställa kosan till just det der huset, .en befallning som inte gjorde bonden det minsta förlägen öfver hvad han sagt. Vi foro med pilens fart ned för den branta vägen och genom små björkdungar fram till det hus, der jag kanske skulle se min sista illusion försvinna, som de båda andra. När jag närmade mig, blef jag varse på en af gungbrädena en person, som helt säkert var den jag sökte. Hon satt och läste, så att hon ej gaf akt på min ankomst. Ett mörkt och slätkammadt hår, under en bländande hvit och mycket enkel mössa, omgaf