Aftonbladet – 22 november 1848, sida 3

i sista instanses, dem konstituerande makiens bandliovgar skola stöds sig, Derföre se vi äfven i hvarje ögonblick den lugna och säkra utvecklingen af våra nya förhållanden afbruten, samt ett vidare framgående . på .den beträdda demokratiskt-monarkiska banan understundom, åtminstone skenbart, ifrågasatt. Det besinningslösa och förvända sträfvandet af ett anarkiskt parti skadar den goda saken långt mer, än reaktionens försigtiga, sluga och hemliga: planer ; ty just genom den förstnämnde får den sednare vapen i händerna och spelrum för sin verksamhet, Hvarje gång det exslteradt-demokratiska partiet gör ett felsteg, jubla reaktionärerna och den gamla absolutismens anhängare, som -äfven -bos oss ingenting lärt och ingenting glömt, och begagna det gynnsamma ögonblicket för att; efter omständigheterna, lägga större eller mindre hinder i vägen för det lagenliga framskridandet. Exemplen härpå ligga helt nära. I följd blott af en lumpen kravall har i Köln belägringstill stånd blifvit förklaradt; tidningar halva blifvit undertryckta och den fria församlingsrätten uppbäfd. Uti Berlin har samma parti ingenting bögre önskat, än ett folkupplopp, för att få med vapenmakt återställa ordvingen på sitt sätt. Provokationer hafva bevisligen utgått från denna sida. Om det skulle vara sannt, hvad som blifvit (i Berlin) från flera håll berältadt, ati oflicerare i Potedam slipat sina värjor och sablar, så Jåter sig deraf sluta, hvilka åtgärder kunna vara att förvänta. Au det skall cordentligt bryta löst när första tillfälle dertill yppar sig, har blifvit ett stående thema hos de oförsigtigare af de ifrigaste partisängarne, Det är sällsamt, att, trots Mohls cirkulär till de enskilda tyska staternas justitieministerier, 1ikväl de gamla ryktena: att centralstyrelsen skulle hafva för afsigt att inskränka tryckfriheten och föreningsrätten, åter börja uppdyka. Hvad Oberpostamts-Zeitung nyligen uttalade, såsom en önskan, har sedan rågon tid afryk:tet förkavnats, såsom centralmaktens verkliga åsigt af saken. Man har härmed satt i sammanhang uppskjutandet af det förut för så trängande ansedda lagförslaget rörande associationer, och försäkrar att dermed skulle komma att förfaras på lika sätt, som med förslaget rörande dödsstraffets afskaffande, samt från Frankfurt en lag rörande dessa ämnen blifva promulgerad för alla tyska stater. Ar nu detta äfven blott rykten, så bevisas dock deraf, att det verkligen gifs ett parti, som rufvar öfver planen: att begagna hvarje utbrott af anarki ill häfstång för sin reaktionära verksamhet. Men mer än alla redan skedda och befarade inskränkniogar af fribeten på enstaka ställen, ir den ställning att beklaga, hvaruti den demokratiskt-konstitutionella monarkiens anbängare råkat, genom anarkisternas utsväfningar. Alla våldsamheter, som af dessa sistnämnde begås, tillskrifvas äfven de förra, och på detta sätt söker man göra dessas sträfvanden missänkta. Redan hafva många svagare bjernor blifvit trolösa mot den konstitutionelt-monarkisku folksuveränetetens princip, genom inflytelsen af den rättvisa ovilja, som hos dem framkellats, gerom många den sednaste tidens anarkiska tilldragelser, och fruktan för en af allvän upplösning hotad framtids annalkande. Och deras uppträdande, som verkligen mena uppriktigt med folket och friheten, måste ske med så mycket större försigtigbet, ju mer beskyllningen af deras gemenskap med den röda republikens anhang underminerar deras ställning. Derföre hålla vi det för publicistens pligt: att utan. rast hålla i obefläckad helgd de principer, för hvilka vi fäkta, den moraliska frihelens principer, hvilka äro lika långt skiljda från all gemenskap med den röda republikens anhängare, som med absolutismens verktyg. För oss grundar sig frihet och rätt på folksuveränetetens moralitet, på den sig genom densamma uppenbarande uppfattningen af den gudomliga verldsordningen, och någon annan grund kan den i sanning ej hafva. Vi se uti bistorien ej ett spel af små tillfälligheter, som kasta tärning med folken, utan anstiängnin: garna af den efter rättvisa och frihet strätvande menskligbeten. Vi veta, att de mångfaldiga stadierna af den sedliga kulturens utbildning Irambringa nationernas skiljaktigheter och gifva staten dess individuella form och gestalt; att dess framsteg betingar de menskliga samfundens rsmsteg och vexlande former. Vi beklaga icke meningarnes strid, utan önska tvärtom se den fortsatt, emedan vi förtrösta på senningens slutliga och fullkomliga triumf. Vi veta,att hvarje bildande af nya orgavismer , måste föregås af en gäsnbingsprocess med derefter följande fällning; alt nya rättsoch statsformer, först efter de gamlas upplösning, kunna intaga dessas plats. Såsom kring ett ordningens standar samla vi oss krivg den demokratiskt-konstitutionelle konung, som, ensam höjande sig öfver partiernas meningsstrider, representerar statens enda varaktiga princip; den princip: att städse folkmedvetandet måste berättigas att göra sig gällande såsom en personifikation af nationalviljan. Våra medel äro, liksom vårt syfte och indamål, sedliga: bildning och öfvertygelse äro rinken nte R ERE SRR RENEE RER een —