Aftonbladet – 22 november 1848, sida 2

en annan större gosse, för att förklara olyckshändelsen. i pNej, det var osanning,, försvarade sig den anklagade, en flicka i rutig bomullsklädning och hvita byxor; för det var Robert sjelf som trängdes värst. Nå, så tig dån, sade modren, som tycktes med en viss vana uttala detta ord... Gå och helsa på fru T., I en hast trängdes omkring mig sex små Jjasbåriga och solbrända plantor och tryckte min hand. Den sjunde blef icke synlig: förr än en stund derefter, då han med ännu våta ögon och svaga dyningar af snyftningar återkom och blef mig föreställd. Så många barn du har, sade jag: med en art af medlidande i tonen. Ja, det skall Gud vetan, svarade modren med en suck; och jag bar ändå ett par tvillingar till, som äro blott ett halft år, tillade bon med en viss bitter resignation, som gjorde mig nedslagen. En piga öppnade dörren på glänt och mumlade något åt sin matmor. Hon skyndade ut, och sedan jag en stund varit föremål för barnens nyfikenhet och min värds försök att un: derhålla samtalet, återkom värdinnan och bad mig gå ut till middagsbordet. . Det blef ett långt och bråkigt placerande med alla sju barnen, och den äldsta, en stor, bastant och fu! flicka, om femton år, sattes atl ha uppsigt öfver dem. Några sotstrimmor på min. väns händer och en onaturlig rodnad på kinderna vittnade, at hon lagt sista band vid anrättningen, ech hen. nes bekymrade min, då steken anlände, föran: lät , mig att äta ovanligt mycket deraf, för at! derigenom ignorera att den var kolbränd. Se