Aftonbladet – 20 november 1848, sida 3

nan person, opåmind, lemna hr öfverståthållaren den urtderrättelse, hvarem fråga är. Det är således hr polismästaren och riddaren Bergman, som jag måste räkna försummandet af en sådan förbindelse till last. Ansvarigheten kan dock, såsom jag nyss nämnt, icke härigevom försvinna eller minskas för hr frih. Sprengtporten sjelf. Om det under förevarande omständigheter skulle för någon del kunna honom efterskänkas, att han befann sig annorstädes, än der han hade till hands de stridskrafter, om hvilkas användande han efter behof borde förordna, och der han såg med egna ögon den folkröre!ss, som borde hämmas och till sina verkningar afstyras; så vore dock härvid åtminstone det vilkor nödvändigt, alt hr friherren ej finge urskulda sig med någon okunnighet om hvad som förelopp under denna folkrörelse. Kunde han ej på annat sätt vara med sin uppmärksamhet närvarande vid upptfädena från deras början och under deras fortgång: utan-tvifvel var han då skyldig att personligen vara tillstädes, se med egna ögon, hvad han ej kunde se med andras. Endast på eget ansvar kunde han således låta på underordnade ankomma att meddela kunskap om, hvad i denna belägenhet hände, och hvarom ban icke behöft sätta sig ur tillälle att omedelbarligen underrätta sig. Hans okunnighet härom, sådan han den sjelf uppgifvit, förstorar då hans försummelse, i stället att urskulda den. De underordnades försummelse är en sak för sig, som ej får lemnas obeifrad; men hr friherren upphörer . derigenom icke att jemte dem ansvara. Jag har icke betviflat att hr friherren, sedan han kommit i verksamhet, rörde sig fort och anordnade, såsom sig borde, för ändamålet nödiga åtgärder. Hans skyndsamma aflägsnande från spektaklet, efter erbållen budskickning, visade, såsom jag reden anmärkt, att intet behof af hans närvaro der qvarhöll borom. Och när han kom till slottsvakten, visade sig, att ingenting annat än hans frånvaro der hindrat användandet af det krigsfolk, hvars biträde behöfdes till våldsamhetervas afstyrande. Man kan härvid icke återhålla den tanken, att till fullkomligt förebyggande af dessa våldsamheter säkerligen ej annat skulle erfordrats, än att hr öfverståthållaren från grannskapet af det ställe, der detta krigsfolk fanns i beredskap, från Kongl. slottet eller Lejonbacken t. ex., en hbalftimma eller 3, timma tidigare gifvit akt på folkströmmens antågande öfver Norrbro, då genast satt vaktförstärkningen i rörelse och förekommit folkmassan, innan den bann frem till den hotade punkten, hvilken kuponat göras otillgänglig gerom gatans tillspärrande å ömse sidor om huset, som hotades. Detta kan troligen hr friherre Sprengtporten sjelf icke förneka. Men då han icke vidkännes någon skyldighet att opåkallad från början vara tillstädes, eller afveta hvad som förelopp, ser han sig föranlåten att uppgifva hvar felet i stället låg, nemligen på det sätt, att han förklarar anledningen, hvar: före den militäriska bandräckning; som var af behofvet påkallad, icke kom skyndsammare till ort och ställe, visserligen icke hafva varit en följd af hans anordningars (varande nemligen endast en brist af hans anordningar) eller tillgöranden, utan haft sin grund deri, att hos kommendants-befälet betänkligheter uppstått att lemna det militäriska biträde, som af tvenne öfverstäthållareembetets tjenstemän (stadsfiskaler) hvar efter annan äskades.p Och anmärker hr friherren såsom oväntadt mitt påstående, att användandet af garnisonsstyrkan för dagen varit af hr öfverståthållaren allena beroenden. Ett sådant begrepp har jag verkligen gjort mig om militärstyrkans beroecde af civil myndighets förfogande, i afseende på alla större rörelser eller alla sådana, som sträcka sig utöfver vaktgöringen och fionas behöfliga mot egna medborgare vid tillfällen af förevarande beskaffenhet. Jag hade antagit, att der civil myndighet, som har sig ålagdt att vaka för ordningens vidmakthållande., finnes på stället, det derstädes tjenstgörande krigsbefälet ej kan på eget bevåg använda trupperna till sådana rörelser, och att den civilmyndighet, som skall derom förordna, måste vara den högsta på stället tjenstgörarde polismyndighet, eller ock möjligen en af denna bemyndigad person. Det är derföre, som jag för närvarande velat lemna derhän i hvad mån det må läggas kommendantsbefälet härstädes till last, att icke hafva på 2:ne stadsfGskalers begäran satt trupper i rörelse vid det ifrågavarande tillfället, Men om ock de af hr frih. Sprengtporten åberopade ställen i tjenstgörings-reglementet för Armeån skulle böra så förstås, att kommendantsbefälet bordt, vare sig opåkalladt eller på polistjenstemäns reqvisition, använda krigsmanskap emot örostiftarne; så uppkommer från försummelse bärutinvan blott enahanda påföljd med den, som jag funnit gällande om försummelse af underordnade polistjenstemän, att nemligen deras fel icke urskuldar den jemte dem felande högsta polisstyrelsen. Om oväsendet bade kunnat, utan hr öfverståthållarens medverkan, afstyras genom kommendantens åtgärd på eget bevåg; så bade detta dock lika väl kunnat ske under hr öfverståthållarens medverkan: och hans skyldighet alt derom förordna var lika ostridig, som hans makt dertill. Det var hans fel, att det icke skedde, huru många andra, som ock må hafva tillika derigenom felat. I mitt begrepp om rätta meningen af föreskrifterna i detta ämne ingår emedlertid icke, att phvarje reqvisition af militärisk handräckning skulle behöfva gå genom öfverståthållaren,. Men det låter förena sig, att befälhafvare af vakt, samlad trupp eller garnison, vid förefallande upplopp, myteri eller oloflig folksamling, såsom tjsnstgöringsreglementet förmäler, bgenast efter bebof och sig företeende omständigheter utsänder en eller flere patruller, som: afböja :oordningar och skingra: folket; samt styra våld med våld, om intet azcnat medel hjelper, — och att likväl allt användande af större militärstyrka beror, inom hufvudstaden, af öfverståthållaren, och i allmänhet för hvarje orts för tillfället närvarande högsta polisstyrelse. Detär Dpemligen endast genom patruller, som militärbefälhafvare, enligt åberopad föreskrift, skall utföra, hvad han under vanliga förhållanden: på eget bevåg kan företaga; och om det medgifves, att vanliga patrul ler kupna af sådan befälbafvare ej allenast utsän das efter eget bepröfvande för bebof, som yppa sig omkring ett vaktställe, utan ock lemnas på reqvisition af underordnad polistjensteman eller apnan person; om således ingalunda påstås, att hvarje reqvisition härom beböfver gå, i hufvudstaden genom öfverståthållaren och i allmänbet genom högsta tillstädesvarande polismyndighet; så följer dock häraf icke, att hvilka större trupprörelser som helst behöfva med hufvudstadens garnison företagas till ordningens bevarande (och hvartill, i betydligare fall, torde höra de förstärkta patruiler, som itjenstgöringsreglementet omtalas). kunna ega rum utan öfverståthållarens anordning, under det han i tjensteutöfning befinner sig på stället. Just derföre, att öfverståthållaren skall tillse stadens styrelse, och ej kan vara fästad vid vakternan, kan och bör han i stället, på helt annat sätt, än