Aftonbladet – 20 november 1848, sida 3

varseblifva hela den omätliga inbillning om egen höghet, som dessa ord förråda. Visserligen har man ofta och i alla tider i sånger och skaldestycken hört prisas såsom en trobetens dygd, att dö för sin konung: och med afräkning af hvad som tillhör den poetiska hyperbolen, ligger utantvifvel något ädelt och skönt den hängifvenhet, som en sådan uppoffring, om också blott för en person, utvisar. Ingen kan annat än med en viss rörelse läsa berättelserna om den tillgifvenhet, som Stuartarnes anhängare i England ådagalade under dessas olyckor, ehuru föga värde de furstliga persoaerne af den ätten hade i sig sjelfva. Men att en regent helt rätt fram sjelf kommer och gör n af sina vänner en fråga, sådan som konunsen i Preussen framställdt till general Branlenburg, torde sällan om någonsin förut förekommit, och skall säkert för framtiden uppecknas såsom ett hufvuddrag i nutidens mo-l narkers karakteristik. Ty det är icke sanno-l ikt, att den åsigt af konungens förhållande ill undersåten, som här framträder i konung Wilhelm Fredriks yttrande, tillhör honom ensamt, ehuru han allena haft den förtjensten att uttala densamma. De stora likheter, som så mycket och nästan allt annat visa sig emellan hans och flera andra furstars handlingssält, i deras obenägenhet att gå folkens önskningar till mötes och deras sympati, just för den nyssnämnda konunen, ådsgalägga fastmer, att föreställningssättet i sjelfva verket hos dem är detsamma. En annan omständighet af stort interesse i detta ögonklick är att erinra sig några andra yttranden och löften, som konungen af Preussen afgifvit vid flera serskilda tillfällen efter Marsdagarna, och dermed jemföra hans mnuvarande handlingssätt emot nationalförsamlingen i Berlin ; emedan en sådan jemförelse bidrager att visa i hvad mån en del furstar finna sig bundne af den pligtlära; som går och gäller såsom oeftergiflig för andra menniskor i afseende på förbindelsen af tro och lofven. Vi hafva funnit några sådana yttranden sammanställda uti en tysk tidning, hvilka förtjena att återgifvas. Den 442 Mars svarade konungen på moagistratens och stadens fullmäktiges adress: att han med fullkomligaste uppriktighet och förtroende skulle gå landet till mötes; hans lösen vore: fria folk, fria furstar; blott om båda voro fria kunde en sann välfärd befrämjas. Likasom han hyste förtroende till landidagen, så kunde folket förtro sig till honom, endast derigenom kunde en rätt innerlig förening mellsn regering, ständer och folk åstadkommas. Under natten mellan den 48 och 49 Mars skref konungen en proklamation ptill mina kära berlinare, och bad dem deri: phören er konungs faderliga röst, invånare i mitt (!!) trogna och sköna Berlin, och glömmen hvad som skelt (nemligen att konungen hade låtit skjuta på folket) likasom jag vill glömma det. Sedan de goda och trogna berlinarne hade uppfyllt denna bön, red konungen d. 24 Mars högtidligt genom Berlins gator och yttrade vid Kölniska rådhuset följande märkliga ord: Borgare! jag vet väl, att jag icke är stark genom min starka och tappra härs vapen, icke heller genom min fyllda skattkammare, utan blott genom mitt folks hjertan och trohet. Och, icke sannt, dessa hjertan och denna trohet viljen j skänka mig? Jeg svär eder, att jag blott vill det goda för er och för Tyskland., Den 29 Mears svarade konungen med rörelse till deputationen af dem, som deltogo i den första stora folkförsamliogen: ,Ack! jag älskar folket mer, än det kan älska mig. Det har i ,Berlin uppfört sig så högsinnadt emot mig, natt förmodligen ingen annan stor stad i hela ,verlden skulle göra detsamma.n Den 21 Mars uttalade konungen vidare i svar på de Rhenska städernas deputationsadress sin ,fasta öfvertygelse om den oeftergifliga nödvändigheten att omgifva sig endast med sådana rådgifvare, som, ansvarige inför folk ombuden, njöto deras fulla förtroende.n Samme konung, som yttrat alla dessa ädla och upphöjda tankar, låter åtta månader derefter utdrifva folkombuden ur sessionssalen, och så att säga jaga dem från det ena stället till det andra. Det förtjenar så mycket mer alt sammanhålla dessa båda olika handlingssätt från våren och hösten, som det icke är någon tvifvel underkastadt, att berlinarne i Mars månad hade kunnat helt och hållet jaga bort konungen om de velat, ehuru de uppförde sig med en reoderation, som väl förtjevar den benämning af bögsinnad, som konungen i ett af de här ofvan citerade yttrandena hade gifvit deråt. JUSTITIEOMBUDSMANNENS SLUTPÅSTÅENun uar BR AR AÄArvrvTRCTi TO TT ARTN