Aftonbladet – 20 november 1848, sida 1

a — gjorde, på henne. Hvem dömer som verlden? minst jag. Men hur är det möjligt att dina affärer kunnä vara sådana? Dina föräldrar ansågos för ganska rika, du var deras enda barn och äfven din man gällde för att vara mycket förmögennx. Ackl sade jag småleende. pDet: är så myc ket som anses och gäller i verldenhvad det inte är. Men låt oss inte tala derom, mina behof äro så få och enkla, mina lefnadsvanor så tarfliga, att jag aldrig skall lida någon brist, och mer behöfs ej. Jag är nöjd med mitt närvarande lif och önskar ingen förändringp. Nå, så låt oss inte tala mera om mitt förslag, efter du inte omfattar det med samma känslor som jag, sade min barndomsvän. Det var en glad dröm som jog lät skymta för mina ögon, den kan inte bli verkliggjord, jag måste vara ensam som alltid, och det är allta. SHur kan man vara ensampy, återtog jag, nens sam då man har en man, och framför allt ett barn, en dotter. Du säger att hennes natur gör dig främmande för henne, foga dig efter denna natur och du skall kanske förstå bennexj Ack! du känner inte denna träbild,, sade modern, otåligt afbrytande denna moralkaka; Låt oss inte tala om henne, hon :vet inte sjelf om hon: lefverb, och med en liflig åtbörd bjöd hon mig armen och vi gingo åter ut i salongen, der ,träbilden ännu satt På samma ställe, och den dåsiga blicken följde fingrarnas taktmässiga gåbg med nålen; min vän deremot tycktes inte ha den vanan att sysselsätta sig ned något slags arbete. Hennes lifliga natur ät hevne intet ögonblick sitta i ro. Än lekte on med papegojan, än smekte hon min hund; n vattnade hon blommorna med det vatten om fanns i karafinerna, än fångade hon flu