Aftonbladet – 18 november 1848, sida 2

anser som det bästa för det allmännas väl, betraktadt ifrån en öfver partierna upphöjd och alldeles sjelfständig ståndpunkt, samt med fullständig kunskap om förhållandena och rättvis uppskattning af skälen för och emot; — än snarare hvad hans omgifning, intagen af partipassioner och egennyttiga särskildhetsintressen, önskar till sin nytta och sitt nöje, utan afseende på folkets väl. Detta är hvad men förstår med kamarillastyrelse; och så blott är t. ex. en minister Brandenburg, så blott en olaglig maktutöfning emot folkrepresentationen möjlig. Den som önskar enväldet, folkets fullkomliga ofrihet och alla härigenom uppkommande vådor, grundligt aflägsnade, kan omöjligen hålla fast vid den nyssnämnda harmonien, efter detta begrepp derom. Ty den medgifver icke en samhällsordning på den mest vidsträckta grundval, icke någon folkenlig styrelse; den ställer folk och furste midtemot hvarandra såsom två i evig tvist ingripna makter, mellan hvilka frågan blott är om hvilken af dem som förmår rycka till sig mera från den andra, göra större eröfringar åt sig sjelf. Det gifves derföre en annan klass anhängare af pharmonien,, bvilka visserligen förklara att folkets vilja, när den uttalas genom detsammas fritt valda ombud, är afgörande inom hela samhällslifvet, ren hvilka af ett slags försyntbet icke vilja yttra att Konungen måste foga sig efter denna vilja, utan heldre uttrycka det så, att Konungen bör fritt och otvunget godkänna folkets vilja. De förutsätta härvid, att Konungen i alla fall icke kan annat än foga sig derefter, emedan blott den al fo kviljan upprätthållna thronen är betryggad. De se vådan, om Konungen vill stå utom folket eller skenbart ofvanom detsamma; de vilja genom ett vålbebagligare sken lätta Konungens öfvergång ifrån enväldet till det lagbundna väldet. .l Preussen bafva sedan marsdagarne så mycket flera frisipnade och välsinnade män biträdt denna mening, som konungen sjelf ställde sig på semma ståndpunkt, och flera gånger upprepade att ban beklagade sig så litet hafva känt folkviljan, så mycket missförstått den, varit så förd bakom Jjuset af sin omgifning, af många, som kallat sig hans vänner, och att han fast beslutit bädanefter gå hand i hand med folkviljan. Dessa konungens yttranden, förut tillräckligt bekanta genom tidningarne då de yttrades (d. 453, 14, 18, 19, 21, 29 Mars) anföras nu fullständigt jemte de i samma anda af ministårerna gifna förklaringar. Derefter slutar artikeln som följer: ,De sista dagarnes händelser hafva likväl visat huru betänkligt det är att lemna, minsta tvifvel öfrigt i afseende på förhållandet emellan kronan och folket. Stängslet mellan konungen och folket har icke fallit; det bar lyckats kamarillan att: aflägsna konungen från folket och från sina löften, långt mer än man i Mars och April ansåg möjligt, — — — ,Sedan ett sådant upprorstilltag (Freveln) begåtts, anse vi upproriskt att eftergifva det aldraminsta af folksuveränitetens princip, den enda möjliga, naturenliga, fredsstiftande och lyckosamma; den, hvilken ifrigast måtte vidhållas af dem, som verkligen önska upprätthålla monarkiev, och icke blott kast-egennytta, kamarilla-ränkor, öfversittare-lystnad; emedan monarkien ej kan fortvara, om den står som en motsats emot folket och emot dettas väl och förkofran. Det ofördröjliga, uppriktiga, oförbehållsamma genomdrifvandet af folkviljans ensamt lagbestömmande giltighet; den, sem folkets fritt valda ombud luttrycka; sjelfständigheten : och sjelfstyrelsen; jemnlikheten i rättigheter utan undantag och atan betänkligheter; — får icke ett ögonblick uppskjutas, icke afkortas det minsta. Annu är det tid!n