Aftonbladet – 18 november 1848, sida 2

gamla och hittills antagna maxim, kring hvilPREUSSARNES NYÅSTE ÅSIGTER j: OM 1 DEN KONSTITUTIONELLA MONARKIEN. Il: De i gårdagsnumret anförda sednaste under-, rättelserna från Berlin antyda påtagligen att. spänningen mellan reaktionen och folkviljan var. då (den 42 November) vid yttersta gränsen tilll ett handgripligt utbrott, om hvilket man alltså med nästa post kan med ett slags visshet förutse den faktiska skildringen. Å ena sidan hade reaktionen vägrat nationalförsamlingen att i hufvudstaden fortsätta sina rådplägningar, med bajonetter afvisat den från sitt församlingsrum och indragit anslagen för dess tjenstemän; å andra sidan hade nationalförsamlingen förklarat alla dessa åtgärder olagliga, deras understödjande, vare sig af hvem som helst — civila eller militära embetsmän, eller medborgare i allmänhet — för högförrädiskt, och nedsatt ett särskildt utskott, som skulle för högförräderi formligen anklaga den minister, hvilken utfärdat befallningarne derom; och nationslförsamlingen bade sett sitt motstånd understödt genom motsvararde förklaringar och beslut från de landsorter, dit nyheten om uppträdena i hufvudstaden hunnit sprida sig. Att ett sådant tillstånd knappast kan räcka en enda dag utan förändrivg, är uppenbart. Samma dag, då lagens sköld och bajonettspetsarne sålunda faktiskt vändt sig emot hvarandra till motvärn och anfall, inneböll Nationalzeitung en ledande artikel, som så fullständigt uttslar den åsigt, hvilken steg för steg banat sig väg inom nationalförsamlingen under de sista dagarnes diskussioner (den 9, 40, 41, 42 November), att man kan betrakta artikeln som nationalförsamlingens program öfver hvad hon nu mera anser gällande som sambällsgrurd, i fall reaktionen åter nödgas sticka bajonetterna i skidan eller annars gifva efter. Den nya åsigten innebär väl icke republik helt och hållet, men närmar monarkien så mycket ditåt, som den möjligen kan komma, med bibehållande af namnet. Artikeln granskar den ken det konstitutionella systemet, efter engelskt mönster, svänger sig som kring sin medelpunkt — maximen om en fullständig öfverensstämmelse mellan konselj och representation, såsom vilkor för styrelsens riktning. Dennahbarmoni — på tyska. uttryckt med ordet ,Vereinbarungr — anses nu i nyssnämnda programm utan omsvep som omöjlig att försvara (nunbaltbarn). Den — heter det — som vilja, tll grund för det konstitutionella systemet, lägga harmonien (Vereinbarung) emellan konung och folk, hafva sinsemellan olika åsigter. Yttersta högra sidan betraktar sjelfherrskaremakten — suverävitelen — såsom delad, eller så att konung och folk öga deri lika andel, stå såsom lika berättigade bredvid hvarandra, och, likt enskilda personligheter, afsluta fördrag med hvarandra. Denna åsigt låter icke försvara sig (vist ganz unhaltbar,). Man kan tänka sig ett samhälle utan konung, men icke en konung utan sambälle. Folket utgör samhället. För folkets gemensamma intressen, — för dess trygghet inrikes och utrikes, — för lagskipningen, läroanstalterna, religionsoch bildningsinrättningarne, handeln, jordbruket, slöjderna, arbeten af alla slag, bamnar, kanaler, postverket, — måiste genom staten dragas försorg. När två en-. skilda personer icke sinsemellan kunna komma öfverens om ett aftal, sker ej något aftal, något fördrag; men inom samhället måste lagar stiftas, d. v. s. beslut öfver föremål för allmänna välfärden. Då det likväl låter tänka sig att folket, representeradt genom sina ombud, i ett eller annat icke kommer öfverens med konungen, så måste en vilja gilva det afgörande utslaget. Naturligtvis kan dock konungens vilja icke föreskrifva lag för sexton millioners vilja; afgörande är tydligen folkets vilja. När konungens vilja tycks afgöra, så sker det lantingen-derföre, att den största delen sf folket vill detsamma, eller derföre att denna störIsta del icke gjort sig den mödan eller varit loförskräckt nog, att äga en egen vilja: att I pröfva hvad dess fördel fordrar: hvad som är Idet bästa för hela folkets välfärd. Härtill kommer att furstarne vanligen äro omgifna Irced ett blott af adel sammansatt hof, och af andra . som ; finna godtyckets välde. ypperligt, emedan envåldsmaktens otyglade tilltog komma dem sjelfva till:godo, och som derföre söka inIhilla fursten att han är en gudomligbeten likInande varelse: vis, allsmäktig, ofelbar, — emedan de till sin förmån begagna alla dessa egenskaper. Då nu ingen kan undandraga sig inverkan af dem, som ständigt omgifva honom, och minst en furste, hvilken blott träder utom sin omgifning för att läsa officiella berättelser eller mottaga adresser och deputationer, öfver hvilkas åsigter och afsigter bans omgifving gjort sig förvissad, innan företrädet hos konungen erhålles; så sker icke blott lätt, utan oundvikligt, att fursten — konungen — som är så sf stävgd ifrån folket, mindre följer hvad bav BCE SN UR EINE AR RN SR TASTE SRS AES RSS TESEN RISE