Aftonbladet – 18 november 1848, sida 2

ispresidentskapet skulle vidtaga andra åtgärder. Rimpler hade derå svarat, att polispresidentskapet ej hade någon rätt att göra borgargardets befäl sådana uppmeningar, och att detta icke allenast skulle skingra nationalförsamlingen, utan äfven med all kraft värna den. Presidenten tillkännagaf, att en deputation från magistraten nyss meddelat den underrät telsen, att magistralen redan denna morgon skulle hos konungen på det enträgnaste anhålla att han måtte återkalla beslutet om nationalförsamlingens förflyttande till Brandenburg och undanrödja den sedan gårdagen uppkomna konflikt. . :Deputationen hade: tillika uttryckt sin önskan, att församlingen måtte taga försonande steg och isynnerhet verka till blodsutgjutelses förbindrande. Jag svarade deputationen, fortsatte presidenten, att jag för närvararide endast kunde meddela den min individuella åsigt. Hvad sista delen af dess yttrande beträffade, så instämde jag fullkomligt deruti. Jag hyste den fulla öfvertjgelsen, att en af nationalförsamlingen framkallad blodsutgjutelse endast kunde skada den goda saken. Jag vore af den tanka, att det lugn, som föregående dag egt rum i. Berlin, befrämjat den goda sakens fördel och undanröjt hvarje förevändning tilltvångsoch våldsåtgärder, till stadens försättande i belägringstillstånd. Jag, för min del, skulle anse för min pligt, att verka i denna anda: jag vore af den meningen, att här väl kunde göras passivt motstånd, och att det verkliga afgörandet af den svåra kris, som genom de nuvarande rådgifvarne nedkallats öfver kronan, låge i landets händer. Så länge pressen och föreningsrättigheten icke vore ånyo kränkta, hade landet i sina händer medlet att, äfven utan blodsutgjutelse, vinna seger öfver reaktionens nu pågående sträfvanden. (Högljudt bravo af hela församlingen.) Om provinserna, om alla föreningar, alla valkretsar, alla större städer på det bestämdaste förklara sig, om de biträda våra åsigter, om de ingifva protester mot den nuvarande minvistörens bandlingssätt, om detta sker af hela landet, så är det utan tvifvel, att detta skall medföra framgång. År åter landet eller en stor del deraf icke af denna tanke; nåväl, M. M., då må landet ansvara för om den nyss uppblomstrade friheten äter förtorkar. På första delen af magistratens yttrande har jag svarat, alt jag icke funne det öfverensstämmande med nationalförsamlingens värdigbet att taga något steg, hvilket kunde tydas såsom en eftergift. (Lifliga bravorop.) Jag är vidare af den tanken, att man genom sädana steg skulle vinna just motsatsen. Man skulle tro att nationalförsamlingen, och landet med henne, helt och hållet fogade sig efter de olagliga åtgärder som äro vidtagna. Jag har vidare meddelat magistratens deputation, och jag underrättar härmedelst äfven eder derom, att jag ansett för min skyldighet att, gemensamt med eder vicepresident Bornemann, sistl. fredeg låta anmäla oss hos H. M:t. Vi ville ånyo erbjuda kooungen tillfälle att förnimma sanna och bestämda underrättelser såväl om nationalförsamlingens åsigter, som angående landets belägenhet och de rådande förhållanderna, för att undanrödja hvarje skenbar anledning till konflikter. Detta hafve vi uttryckligen sagt general von Willissen och jag här tillagt, att han skulle hos H. M:t aomäla deputeranderne von Unruh och Bornemann. Willissen har derå svarat, att H. M. vore hindrad att tala med oss. Sedan dess har jag afvisat hvarje uppmaning att taga ett nytt steg af samma art. Såsom eder president har jag icke ansett mig berättigad att låta anmäla mig ännu en, gång, emedan jag icke kunde veta hvilka följder detta steg kunde medföra och om jag inför eder kunde ansvara för dem. Vidare yttrade presidenten i anledning af de upplästa skrifvelserna: Hvarje droppe blod, som utgjutes genom vårt förvållande, Ekan icke förbättra sakernas ställning, utan tvertom skada oss. Jag har redan utvecklat skälen till denna min tanke; jag kan icke heller så förstå edert beslut af den 2 Nov. angående församlingens skydd, som skulle jag vara skyldig, i följd af detta beslut, att på något sätt förmå borgargeardet till strid för oss. Jag kan icke så förstå detta beslut, M. H., som om j viljen omgifva eder med en mur af väpnade medborgare, hvilka, enligt tappra och insigtsfulla mäns tanka, ej äro i stånd att motstå den öfverlägsna, råa styrkan. Vi skole vinna lika mycket om vr endast göra passivt motståna och endast genom våld låta ärifva oss från våra platser (allmänt bifall), och fäderneslandet skall inse, att vi väl äro beredda att gjuta vår sista blodsdroppa för landets och folke:s frihet, men att vi för högt värdera medborgarnes blod för att onyttigt förspilla en enda droppa deraf. (Bravo). Jag skall derför, M. H., om den händelsen inträffar, att den väpnade styrkan går emot oss, icke göra något steg, som kan föranleda borgargardets med. lemmar alt aktivt försvara oss; jag skall tvärtor icke draga i betänkande — och jag bar redan beI gagnat tillfället att yttra.det till flere af borgar. gardets befäl — att förklara: det; enligt min indi. viduella åsigt, den del af borgargardet, som är upp: ställd vid vårt sessiopsbus till vårt försvar, endast bör göra passivt motstånd, men att vi icke lemna våra platser. M. H., i denna syftning skall jag handla (bravo). Å Berlinerdistriktskommitteens för klaring bar jag endast detsamma att svara. Viärc Tlångt ifrån, om jag rätt. uppfattat eder mening, at föranleda eller eng vilja lida att dessa män, hvilkas kraft och mod tillhöra fåderneslandet, skulle på orät tid och ställe uppoffra dessa åt fäderneslandet eg. nade krafter. (Bravo). Som intet vidare återstod att göra, hemsiällde presidenten om ledamöterne ville ostörda förblifva i salen, utan att afbryta sessionen. Sedermera beslöt församlingen, att de ministrar, som förordnat ett våldsamt anfall på församlingen, samt alla medborgare, civila eller militära tjenstemän, som verkställde ew sådan anfall, göra sig skyldiga till högförräderi och blifva derför alla sina titlar, embeten och vär digheter förlustige,