Aftonbladet – 18 november 1848, sida 2

liga namn slutande till något i glans vida öfver min verkliga ställning i lifvet, bjelpte Hedda att bära in mina saker. Jag gick genom en lång förstuga med stengolf, i hvars hvalf mina steg genljudade. Betjenten visade med handen på en trappa och jag steg uppföre. Sedan jag inträdt i en tambur, nästan helt och hållet beklädd med speglar, mötte mig en liten jungfru i garnerad musslinsrock, sidenförkläde och bronsnålar i håret. Hob gnuggade sina små bänder och lade sitt lilla hufvud på sned, i det hon trumpe och vårdslöst frågade hvem Bon hade äran se. Jag sade beone det helt kort och ett vådens solsken rann upp på hennes ansigte. Friherrinnan är ute och rider, men kommer väl snart -hem,, sade hon artigt. Öfverstlöjtnanten är ute på exercisslätter utom staden, men fröken är hemma; jag skall säga henne till. Om jag emedlertid får ledsage hennes nåd på sina tum. Hon närmade sig dörren. Jag följde den lilla näbban tvärs öfver förstugan och in i två små soliga rum, som ha en otreflig prägel af gästrum. Här bjelpte mig den lilla jungfrud att bänga in mina kläder i en garderob och visade :mig sedan in samma väg jag förut gått, i en stor sal, der bon lemnade mig för att ånnonsera min ankomst för dottern i huset. Jag var icke missoöjd med att så här på ytan ha fått studera huset, innan!jag studerade dess invånare, och kom nu först ihåg kammarflickans ord, att hennes matmor var ute och red. Jeg ansåg detta som ett misstag; ty om jag ej mindes orätt, var denna vän den äldsta Jaf oså alla fyra, och närmast de fyrtio åren, som stämpla oss till matronor; jag tyckte nästan att hon borde vara öfver dessa år till och med, men från dessa betraktelser jagades jag af ett hest skränande från ett hörn i. rummet. En grann papegoja klängde der mödosamt uppför sina gyllne pinnar och ropade : ;Thure, IThure — Ernst, Ernst — Laura! Jag böll