Aftonbladet – 16 november 1848, sida 2

TEATER. Hr Torsslows recettspektakel gafs i går ganska riktigt för fullt hus och publiken syntes ganska belåten med sin afton. Man eger rött att vänta sig något af lustspelet Morbror Pehr, såsom författadt af Roderich Benedix, den lycklige tecknaren af Doktor Wespe,; morbror Pehr är också rätt rolig, ehuru på ett annat sätt. Den hedersman nen, en godmodig och välvillig gammal sekter, bar icke annat göra än att emottaga kärleksförtroenden: hans vän och gynnare, grosshandlar Gärlner är kär, dennes barn Eröst, Pauline och Wilhelm äro kära, unga köpman Buchheim är kär, husbållerskan Louise är kär, sjelfva betjenten i buset är kär — i köksan; och när morbror Pehr skall hjelpa -alla dessa älskande till rätta och vara postillon damour, blir ban yr i hufvudet och trasslar så in affärerna, alt det behöfs den milda försyn som styrer lustspelets öde, för att allt skall slutas godt och väl. s Louise är sedan tre månader i hemlighet gift med Ernst, som icke vågat begära sin rike fars samtycke till denna förbindelse med en fattig flicka; han räknar på att den unga frun under sitt vistande i huset skall intaga fadren gencm sitt älskvärda väsende och andra förträffliga egenskaper, och när detta en gång lyckas skall allt blifva nöjaktigt förklaradt. Hans utäkniog slår blot alltför väl in; grossbandlaren Gärtner blir på gamla dagar ordentlig! kär i den unga husbållerskan. Hon tänder eld i allas bjerten — det är något rörande i den fjortonårige Wilhelms passionerade tillgifvechet för henne; den kära gossen har flitigare läst van der Velde än sin Cicero. Så är det unga Buchheim, som låtser vara kär i Lovise, för att icke blifva ertappad med sin hemliga böjelse för mamsell Pauline, och mamsell Pauline, som är svartsjuk på Louise. Till all denna kärlek kommer en grossbandelsspekulation på bomull .... Vi bara fråga om icke läsaren blir hka bort: komwen som morbror Pehri denna flerdubbl: intrig? För att komma på det klara dermed, är det bäst att sjelf sc upplösningen i tredje akten; de handlande personernas situation de väcker stort löje. Man skrattar ock åt uttrycken af lilla Wilhelms kärlek ; det är dock nästan för vackert alt skratta åt, detta barn, som inbillar sig batva några skäggstrån på bakan och uppenbarar bemligbeten af sitl bjertas förste häftiga slag, och denne gamle ungkarl, som uppmärksam och intresserad lyssnar derpå, bli förvånad, halfond, men uppvärmd af den naivs bekänvelse han får böra. Det är en uppg mamsell Torsslow, dotter af det utmärkta konst närsparet, som första gången uppträder på scenen i Wilhelms roll; hon gör en vacker debut Det må vara en faders glädje i de glänsande blickar, med hvilka morbror Pehr betraktar den hoppgifvande flickan — gossen skulle vi säga.