Aftonbladet – 14 november 1848, sida 2

velat inbilla mig att han var målare och, då jag kommer öfver hans knep, vill ban smyga sig bort som en katt ur dufslaget; men — pass på — han känner icke den gamle Ribera, Han skall umgälla det så framt jag får lefva! Dock, det är min sak och jag vill ej dermed trötta er. Ett ville jag blott be er, om jag visste att ni icke tyckte illa vara.n Tala fritt ut. Hvad jag kan göra skall gerna skep, svarade Velasquez. . Ack! jag vågar det knappast; men det måste ske, sade den gamle. Ni är en berömd konstnär, en stor man på köpet, och känner prinsen; kunde ni icke skaffa mig en audiens hos honom — mig och min dotter ? Mig? — Min himmelske Gud, hvad faller er in!, utropade Maria Rosa. Du skall klaga emot Juan de Armillo för den skymf du lidit! utropade Ribera skarpt och bestämdt. Din ära är kränkt genom det förslag han sedermera förnekade; min ära är likaledes sårad, och jag vill bedja prinsen att han befaller den unga herrn att med mig afgöra saken genom värjan: I början förbluffade han väl mig, då han afslog tvekampen; men jag har nu öfverlagt allt med mig sjelf, och det måste ske. Också har jag ännu ett annat skäl, hvarföre jag önskade tala med prinsen,, sade Ribers, då Velasquez stod belt tyst och synbarligen eftertänkande. Jag är förvist ifrån hofvet ohörd och genom intriger, fastän jag skulle kunna rättfärdiga mig. Zampieri, som är en hare, håller mig före ati vara stiftaren af det uppträde de unga målarne tillställt för hans skull, och vicekonungen sätter tro dertill, emedan ynglingarne äro mina lärjungar. Jag är likväl oskyldig, ehuru jag ej kan tåla den der lilla Dominichino och ej kan dölja detta för någon. Jag skall säga allt