Aftonbladet – 11 november 1848, sida 2

Kom mera sällan, ja kom ganska sällan, men — kom! Jag skulle eljest ej kunna lefval, repade den unga italienska svärmerskan, Hvar dag, på denna stunden finner du trädgårdsporten öppen, du skall aldrig hafva gått förgäfves, såframt min far ej stannat hemma. Men sägn, tillade hon raskt, när ämnar du afresa?, I öfver morgonn, återtog Juan. Då är ännu en dag emellan! ropade Rosa glad. Lofva mig att i morgon på denna timme komma återn. pDet är knappt möjligt, svarade ynglingen tvekande. Jo, jo! du måstel, sade flickan bedjande. Du vet att, då du är frånvarande, tävker jag tusen gånger på dig, och din bild sväfvar städse för min själ, och... ja skratta gerna... . det är för mig något smärtande att tänka, att det ej är din verkliga skepnad, som jag i min fantasi ser. Du måste blott ännu ep gång komma innan du reser; då jag pu en gång fått veta att du ej är den som du synts vara, så måste jag se den, hvers bild i frånvaron skall fylla min själ. Svärmerskal) sade Juan leende, tryckande bennes hand till sitt bjertaFHvad kan yten och en klädnad göra för skilnad? Du har ja ännu ej frågat hvem jag är, du känner ju änou ej mitt verkliga namnp. Jag vill ej veta det, åtminstone ej förr än skrifvaren Juan de Armillos namn utplånats ur mitt minne, utropade Rosa ängsligt. Om jag erfore att du vore en förnäm berre vid prinsens hof, så skulle jag bli ängslig, du skulle synas mig främmande, och jag skulle ej töras tala om min kärlek för dig mera. Men, se der öppnas trädgårdsporten, min far kommer tillbakan.