Aftonbladet – 11 november 1848, sida 1

dano, som ofta arbetade till qvällen, ännu satt vid stafletten, och således längre tid hade måst åböra det unga parets samtal. Det kunde under dessa omständigheter ej fela, att icke mellan de unga småningom skulle bilda sig ett ömt förhållande, som, genom Rosas oerfarna och svärmiska sinnesstämning, hastigare utvecklade sig, än annars genom ynglingens lugna sansade uppförande varit fallet. Då det kunde vara doldt för den sistnämnde, hvilket intryck han gjort på flickan, då Rosa var älskansvärd och dertill en af Neapels skönheter, så dröjde det ej heller länge innan det kom till en förklaring, i hvilken Rosa drömde sig hafva upplefvat det skönaste ögonblick i sin lefnad. Flere veckor förflöto på detta vis. Om Juan kom inom den bortskymda trädgårdsmuren, så såg ban visst redan Rosas sköna ögon lysa genom fönsterrutan åt det håll hvarifrån han väntades, och flickans kinder glödde vid hans inträde, som blomman hvars namn hon bar. Det var sälla stunder som de unga framlefde, i de ljufvaste känslor, som kunna bemäktiga sig ett ungt hjerta. En dag hade Rosa otaliga gånger blickat efter den älskade. Qvart efter qvart förflöt, Fadren hade tagit hatt och käpp för att ensam anträda sin spatserfärd, då Salvator Rosa, mera förtretad än annars, påstod, att han ännu i dag måste sluta en nästan fulländad tafla, Knvappast bade Ribera lemnat huset, förr än Rosa varseblef alt Juan kom in genom bakporten, och som blixten lemnade hon sin plats, ilade ut genom: dörren och utför en mörk berså, genom hvilken ynglingen vanligtvis plägade nalkas byggningen. Du stygga menniska, som så länge låtit vänta