Aftonbladet – 11 november 1848, sida 1

de båda ej mera kunde finnas en treflig sammanvaro förstås lätt; likväl herrskade blott er kall höflighet, som hvar och en sökte bibe. hålla, Juan, emedan Rosa bönföll derom, och emedan Ribera högt uppskattade konstnärn och, så till sägande, ansåg honom som sin gäst Salvator Rosa, emedanhan på visst sätt var att räkna som flykting i Neapel, då han, i anseende till den storm barns Fortuna upprest emot bonom, icke torde återvända till Rom; och i Neapel åter, der hans öppet uttalade bifall åt Masaniello ännu var i friskt minne, och hen således, för att icke äfven bli bannlyst härifrån, måste undvika hvarje tvist, isynnerhet med en spansk embetsman. Då Juan, hvilket dagligen hände, kom i Riberas hus för att der måla en stund, så växlade han med Salvator blott några kalla helsningar, och de samtalade ej vidare ett ord med hvarannon. Det vänliga förhållandet mellan Juan och Rosa blef deremot med hvar dag innerligare. Målade ynglingen, hvilket flere gånger i veckan var fallet i fadrens atelier, så satt flickan, sysselsatt med något arbete, på sitt vanliga ställe vid fönstret och språkade, till Salvators stora förargelse, med Juan. Aflägsnade sig Ribera med fremlingen för att göra sin vanliga promenad vid stranden, så följde Rosa sin unge gäst till den lilla trädgårdsporten och de unga tu hade då tusen saker att säga hvararann, som ofta tog tiden i anspråk till den gamles återkomst, då Rosa vanligtvis, så fort hon fick höra fadrens tunga steg, lätt som en hind ilade bort, medan Juan skyndade ut genom trädgårdsporten. Ganska ofta funno dessa samtal äfven rum i en af de löfsalar som voro anbragta på ömse sidor om paviljongen; detta var alltid fallet, då Luca Gior