Aftonbladet – 10 november 1848, sida 3

straxt derefter följde med den omätliga vattenmassan ned öfver branten. Detta åskådande af en menniska, som under enhalf timma af alla sina krafter sträfvade att rädda lifvet, men likväl nästan med visshet var af ödet dömd till en omedelbar och förfärlig död, under det han sjelf ännu icke hade uppgifvit hoppet om sin befrielse, förorsakade oss, som voro vittnen derti!l, utan att-kunna lemna det ringaste bistånd, en feberaktig spänning af ängslan, som jag ber Gud att aldrig mer nödgas erfara, AVE AURORA. Aurora! du himmelska tjusande syn, Jag dig ser, der du strålar i rosiga skyn! I de vårliga vindarnes susande lek, 1 balsamiska dofternas ljufliga smek. Med osäglig förtjusning jag andas blott dig, Och hvarhelst jag än går, ser du ned på min stig. I mitt hjerta din afbild förvaras så ren Som det heliga barnet i glorians sken. Ingen stormvind skall nå dina älskliga drag, Ty jag troget dem gömt i min själs sarkofag, Tills en gång när befrielsetimman hon slår, Jag till lif och till salighet kyssa dem får. I de stormiga tidernas vexlande hot, I de mulnande himlar, mig blicka emot, I förtalet som smyger rundtom mina fjät, I det svek som bedrager den, allt det förlät, Uti småsinnets tvister och strider och kif, Ser jag öfvergångsformer till skönare lif; Jag min ovän vill möta med kärleksfull blick, Och förlåta den skymf han emot mig begick, Ty jag vet, Aurora! du sväfvar kring mig, Och allt skönt som jag tänker, det kommer från dig. Jag vill drömma om dig, du min själs melodi, Med min dröm vore Jjufvaste lyckan förbi. När jag täovker på dig, är jag mera ej arm; När jeg ber vid din bild, brinner bönen så varm; Du är vingen som lyfter min tanke till Gud! Du är aningens sköna, förklarade brud! J. L. H—Tr. PES RER — FRANSKA NATIONALGARDET OCH ENGELSKA GRENADIERER. De vänliga tänkesätt, som mer och mer uppenbara sig emellan de engelska och fransyska folken sedan kommunikationen emellan de båda hufvudstäderna blifvit så betydligt underlättad, och i synnerhet sedan republikens tillkomst i Frankrike, hvilken, emot hvad man förmodade, synes hafva i det närmaste utplånat den gamla nationalantipathien; dessa vänliga tänkesätt uvderhållas bland annat genom flitiga utfärder af franska nationalgardister till London. Enligt underrättelser i de sista tidningarna, hade 400 Pariserborgare, klädda i sin nationalgardesuniform, företagit en sådan utfård, samt emottogos i London på det mest förekommande sätt, presenterades hos lord mairen, som böll tal till dem o. s. 8. V.; hvarförutan de vid hvarje sådant tillfalle begapas flitigt af John Bull, som samlas i stora skockar. Ewt föregående parti af de franska nationalgardisterna var likväl derjemte utsatt för ett litet äfventyr af ganska egen art. Några af de resande gingo en dag och flanerade på en af de större gatorna, då ett par lifgrenadierer (hvilka i London äro värfyade trupper) nalkades och togo dem under armen samt anmodade dem att göra sällskap på en krog i grannskapet, under vänlig förfrågan tillika, om icke fransmännen täcktes bjuda de evgelska kamraterna. De franske, som voro i en glad och vänlig sinnesstämning, gingo in härpå. Man begaf sig till förtäringsstället och drack några glas. Men sedan fransmännen betalt och dervid vexlat en sovereign, och sällskapet åter gått ut, kom en polisman till dem och fästade den ene fransmannens uppmärksamhet derpå, att han, polismannen, då ban på gatan fått se grenadiererna adressera sig till främlingarna, misstänkt att alltiog dervid icke vore så riktigt, samt derföre af nyfikenhet följt med in på krogen och observerat att den ena grenadieren, som skolat bjelpa fransmannen vid vexlingen, dervid hade stulit 8 sh. sterling och lagt dem i sin ficka, hvarföre han nu nödgades taga honom i förvar. Frånsmännen, såsom gentilt folk, bådo polismannen att icke göra väsen af saken, utan endast skicka soldaten hem till kasernen, men detta gick icke an. När saken sedan förekom vid polisen, dömdes den ena grenadieren till en månads hårdt arbete på korrektionshus, och den andra, som åsett tillgreppet utan att yppa det, till 7 dagars fängelse; hvarjemte aldermannen, som förde ordet, uttryckte sin djupa ovilja öfver de anklagades infama förfarande. Folket, som fick höra händelsen, var så uppretadt emot grenådieren, att polisen hade svärighet hindra hans afstraffning på stället. — KYREORUIN I NorGE. Vid gräfningen af en kyrkoruin 3 mil från Trondbjem, hvilken man fordom ansett för den nordiske jetten Einar Teambaskielvers boniog, har den iakttagelse ånyo blifvit bekräftad, att de första kristna gudatemplen vanligen uppfördes på de ställen, der de nedbrända hedniska offertemplen stått. Under koret i den uppgräfda kyrkan, hvilken lärer hafva brunnit ned i 43:de århundradet, finnas ännu qvarlefvorna af det hedniska offertemplet, likväl så mycket som möjligt skilda från den kristna byggnaden genom mellanliggande bräder och jordlager. De fromma munkarne hafva sålunda velat, så vidt möjligt, freda sitt samvete. BOESETSCKIPTITAR.