Aftonbladet – 10 november 1848, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: EN MENNISKA STÖRTAD UTFÖR NIAGARA. FALLET. En korrespondent uti en tidning, som ul gifves i Buffalo, lemnar följande beskrifning på en förfärlig bändelse, hvartill han varit åsynavittne vid det bekanta stora Niagara-fallet: Niagara den 2 Okteber. I går afton, vid solnedgången, for en man utför fallet. Han befann sig i en halfdäckad segelbåt. Jag befann mig högst upp på Getbolmen (en holme upp i strömmen), då jag först upptäckte båten; den befann sig då ett par tusen alnar nedanför Lady Island, och nära två engelska mil ofvanför fallen. Det tycktes vara få personer i båten. Den styrde mot amerikanska stranden, med vinden från denna sidan och seglet uppe. Väl bakant med strömmens beskaffenhöt, betraktade jag båtens belägenhet såsom serdeles äfventyrlig, och följde den med orolig spänning. Snart upptäckte jag, att en åra var i rörelse, och slöt af båtens förändrade riktning, att blott en åra fanns. Medan båten alltmer närmade sig till forsarne ofvanför fallet, nalkades den äfven amerikanska stranden, och, just då den hunnit nära till den första forssen, ett par tusen alnar ofvanför Getholmen, befann den sig midt för denna holme. Han sträfvade nu upp emot strömmen, och hölls äfven uppe nägra ögonblick af vinden; men snart vände han sig åter åt amerikanska stranden. Nu var det tydligt, att den måste utför de amerikanska forsarne, Jag hann just sprioga till bryggan tids nog, för att se båten i det ögonblick, då den var på toppen af det första stora fallet i forsen. Jag såg då blott en man, som var stående i aktern, med åren i handen, och styrde båten ned för forsen, hvarefter han satte sig ned i samma ögonblick båLen rusade utföre. Det förvånade mig att se båten iter komma upp, med mast och segel i samma ställning som förut, och mannen återigen stående amt styrande emot stranden. Vid nästa och hvarje efterföljande fors satte han sig ned, och steg derfier åter upp, samt rodde af alla krafter åt stranJen. Änvdu fanns något,hopp, att han skulle hinna lära nog intill för att hoppa i land; men inom få gonblick var detta hopp försvunnet. Nu återstod ör höns räddning intet annat, än att hoppa upp åå klippan nära intill bryggan, men forsen ryckte wonom derifrån under bron, hvarvid masten afbröts. Tan steg då åter upp i båten, pekade med åran åt tranden och ropade till oss: Skall jag hoppa url Våten ? — Vi kunde icke svara, ty hans under-. ång syntes i hvilketdera fallet som helst otvifvelktig. Några få -famnar ofvanför fallet stötte båen mot en klippa, kantrade och stadnade der. Tan syntes nu kräla sig fram under båten, men jade släppt, och sam med åran i handen, tills han