Aftonbladet – 9 november 1848, sida 3

RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. I poiskammaren förevar i dag ett mål emellan en aristokratisk gesäll, som fätt stryk derföre att han velat uppräithålla och bevara sitt anseende, samt tvenne plebejiska lärgossar, hvilka trott sig vara lika goda som han och derföre medelst örfilars och sparkars utdelande sökt att gifva en anran riktning åt hans högtrafvande idter, och dymedeist tvinga honom till antagandet af principen: frihet, jemlikbet, broderskap,. På en krog i staden tilldrog sig nemligen i går afton, att då ett par lärgossar dit inkommo och den era derstädes påträ!fade en gesäll, med hvilken han förut druckit brorskål, samt derföre med en vänlig hälsnirg räckte bonom sin hand, erhöll han oförmodadt det svar, att brorskälen, som förut var drucken dem emellan, måste tills vidare anses ogjord, enär han, lärgossen, endast genom den falska uppgiften att han vore gesäll, fått den äran att dricka densamma. Häröfver uppbragt, började nu den förfördelade lärlingen att tilldela sin dryckesbroder några örfilar, och då denna handgtipliga protest icke gjorde önskad verkan, understöddes ban af sin kamrat, till dess polisen slutligen blandade sig i speJet. Saken slutad:s emedlertid så, att de båda lärlipgarne dömdes att plikta för utdelandet af 40 slag, lika många riksdater banko hvardera, samt ersätta (venne vittnen med 32 sk. bko åt hvardera. — I går observerades af en handlende Berggren huru tvenne sämre klädda karlar ströko omkring ett midt emot B:s handelsbod beläget klädstånd. Slut ligen tillgrep den ene en i dörren hängande rock, hvarpå de ämnade taga flykten, men blefvo i stället genast arresterade. Vid förhöret härom i dag igenkändes de båda karlarne vara förut för stöld straffade Bergqvist och Bergman. Bergman erkände tillgreppet, hvarpå målet remitterades. — En fru L. hade till i deg låtit kalla en kakelugpsmakare L., med angifvelse, att då hon i går ämnat köpa stenkärl å en honom tillhörig skuta liggande vid Flugmötet, men han icke kunnat vexla den sedel å 40 rdr res, som fru L. lemnat honom, utan lofvat att bos någon annan göra det, hade hon slutligen, då vexlingen icke oaktadt lång väntan blifvit verkstäld, tröttnat att vänta och ämnat gå sin väg, men då lion i detsamma påminde sig sedeln, vände hon om och begärde att återfå densamma, hvartill dock L. vägrade under förklaring, att han aldrig mottagit den. L. nekade äfven vid förhöret att hafva mottagit sedeln. Ett vittne berättade, att då frun begärt att återfå densamma, hade L. svarat: att han icke ens egde någon 410 rdr; och då ett par tillkomna herrar bedt horom se efter bland sina penningar, hade han upptagit dem och en 40 rdr då deribland funnits liggande; ehuru ban det oaktadt fortsatt sin vägran, och frun måst gå. IL. bestred att ban yttrat, det han icke egt någon sådan sedel, men väl hade han sagt det han icke innehaft den sedel som frun förlorat. Då någon annan bevisning icke kunde förcebringas, hänvisades målet till domstol,