Aftonbladet – 9 november 1848, sida 2

uUulItua U5a Lä VILA ICLCAG LIR HEREL JET Ave D nför dem, kos hvilka Aftonbladets förflutnalr ana kunnat ingifva förtroende till förlägga-! ens hederskänsla och kärlek till de politiska srundsatser, för hvilka tidningen uppträdt, är n förklaring härutinnan öfverflödig: inför anIra vore den otillräcklig. — De besök, som mer eller mindre talrika rupper af fransyska nationalgardets medlemnar gjort i London, har föranledt en engelsk) idniog till följande reflexioner, hvilka synas ss interessanta såsom ett ytterligare bevis pål n rådande önskan att närmare sammanknytal redens och vänskapeas band mellan de båda iationerna på hvardera sidan om Kanalen: Om menniskorna sågo mera på verkligheten och mindre på skenet, så skulle de parisiska naiionalgardernas resa till Mansionhouse betraktas såsom en händelse af större vigt, och ett mycket kraftigare bevis på tillvaron af en entente cordiale, än den ryktbara middag, som för nåra år sedan gafs af staden London åt fransmännens konung. De artigheter, som utbytas emellan regent och regent, och den hyllning som stora städers municipaliteter gifva åt besökande främlingar af kunglig rang, äro i sjelfva verket blott osäkra tecken till en internationel harmoni; någon gång äro de äfven odiösa, såsom föranledda af superfina diplomaters bemödanden att framkalla skenet af en hjertlighet, under ett oroligt medvetande om dess svasa grund. Annorlunda förhåller det sig med de sjelfvilliga artigbeter, de bevis på sympati och aktning, som ett folk erbjuder besökande främlingar af samma ställning i lifvet, som utan buller eller parad komma såsom grannar att tillfredsställa sin nyfikenbet, och likväl i sin drägt och sin hållning äro representanter för de nationella interessen, som i dem hafva sina konstitutionella beskyddare. Mötet uti Mansionbouse sistl. onsdag var i hög grad tillfredsställande alt åse. En sak af svårare beskaffenhet, och som kastar en ledsam skugga på vår karakter såsom ett folk, likasom den otvifvelaktigt måste göra ett missgynnande intryck på våra fransyska gäster, är det försök, som gjordes af 2 bland våra grenadiergarder, ett af våra grannaste regementer, att roffa främlingarna, under det de ansågos skola betyga dem de höfligheter, som en armå är skyldig en annan, och hvilkas intressen de hade specielt företagit sig att beskydda. Att de resande icke hunno uppehålla sig en timma uti City, eller passera floden uppföre i en ångbåt, utan att blifva prejade af hyrkuskar och plockade af ficktjufvar, är redan nog i sig sjelf. Vi tro nästan att ficktjufvarne i Paris, vid ett sådant tillfälle, skulle baft en viss känsla för nationaläreav, och vändt sig åt annat håll efter rof. Men det fega snatteriet af en half sovereign från gäster af samma yrke, och hvilkas obekantskap med våra bruk och plägseder gjorde dem lättare att bedraga, och detta af soldater af våra egna grannlåtstrupper, — och, det är svårt för oss, äfven med den vana vi hafve vid våra soldaters lösa! moral och den låga ståndpunkten af deras ideer, att göra oss en föreställning om det ogynsamma intryck, som denna lilla händelse skall göra på våra gran nar på fasta landet, då berättelsen derom kommer att sprida sig vidt omkring. Med den svårighet, som fransmännen vid de flesta tillfällen hafva att genomskåda de tillfälligheter, som tillhöra vår ö, skola de sjelfva, egande en sträng hederskänsla såsom militärer, måhända icke begripa, att det besynnerliga organisationssättet af vår armå och de låga vanorna hos en stor del af våra trupper kunna tjena till förklaring eller ursäkt för tilltag, sådana som det nyssnämnda. Uti intet land i Europa, undantagande vårt eget aristokratiska samhälle, rekryteras det väpnade försvaret från de lata, de liderliga och den odugliga dräggen till den grad, som förhållandet olyckligtvis är i England. Uti alla armeer finnas en hop oefterrättliga och desperata lynnen. Men den stora massan af soldater i andra länder bar en viss uppfostran, förbindelser och förhoppningar, som väl ej alltid bindra dem från tillfälliga våldsamheter och utsväfniogar, men åtminstone höja dem öfver möjligheten att begå sådana fega och vanärande tjufverier, som det hvsrpå vi här syfta. Äfven der rekryternas ursprung kan vara tvetydigt, plägar likväl en esprit de corps fästa sig vid uniformen. Se på de parisiska gamins, de mest alerta och qvicka tjufpojkar som finnas, och observera huru de, en gång förvandlade till mobilgarder, Jyfta sig till hjeltar och gentlemen, med en känsla af pligt och ansvarighet, af både personlig och nationel sjelfrespekt, som skulle förbjuaa den mest sjelfsvåldige ibland