Aftonbladet – 9 november 1848, sida 2

hostning kan då bringa honom i barnesk. Min Maria Rosa kan: icke tåla honom, derföre att han säger henne artigheter och vill gifta sig med henne. Ni vet, qvinnorna äro besynnerliga varelser. Den som de kunna få vilja de ej ha, men ligger ett hinder i vägen, då ta de eld, bli hårdnackade, ursinniga och bringa en annars förnuftig man derhän, att ban gör dumma streck, till hvilkas godtgörande och försonande ofta ej ett helt. menniskolif räcker till. Riberas ansigte antog. vid dessa ord ett dystert, nästan smärtsamt uttryck, och han suckade djupt. De beskådande befunno sig nu framför en niche,; i paviljongens fond, som var betäckt med ett grönt sidehförhänge. Då man på ömse sidor af detsamma såg framskymtaZden gyldene ramen till en målning,a blef Juan de Armillo ovilkorligt stående, i det han väntade att Ribera skulle bortdragaförhänget.. Målaren betänkte sig en stund; sedan sade han: Detta är mitt pantheons helgedom, och blott få ögon hafva ännu sett det: Också ni, senvor, skulle ej få se det; men, såsom ni 1 går sade, har Velasquez talt om min unpgdomsbistoria för er, och j28 skulle ej vilja at op tänkte orätt om mig, i fall er mästare vöre illa underrättad,. Med desså ord drog Ribera på ett silkessnöre och förhänget flög tillbaka. Man såg tre målnivgar, alla voro af Riberas hand. Den första af dem var Maria Rosas väl träffade bild. Flickan var målad som den heliga jungfrun. Den bebådande englen försvann och benines upplyftade sköna öga blickade på Guds ande, som i en dufvas gestalt tycktes sväfvi emot Kenre. Det -andra vär en helig Magdalena. Den visade en qvinna af fordom stör skönhet, med temligen starka former. Det blon