Aftonbladet – 4 november 1848, sida 2

tydligt var uppgjordt förut i hennes kloka hufvud. Du har fått så väl med. potatis och hvete i år, att du väl skall visa dig hederlig. Vi ha ju intet annat att sträfva för, än vår Karins glädje. Må hon inte få roga sig med hon är ung, tids nog får hon sitta inne istugän.n Fars uppsyn, som ljusnat allt mer, talade nu ett tydligt ja; men han svarade dock tvekande: Det der tål att tänka på litet! Jag ser inte hur det skulle gå till. Dessutom så skulle väl en fästmö ha mesta roligheten der hennes käresta är, , Karin hade under allt detta suttit med blossande kinder, stödjande hakan i sina händer, och armbågarnamot sina fylliga knän. Vid fadrens slutmening safbröt hon, med en liten slätig, på hufvudet. Å strunt, det kan väl vara godt ändå. Ja, vi få väl tänka på saken dåp, sade gubben vänligt, och rådgöra med Kalle, om han kommer i qväll.n Ur Karins blå ögon lyste den mest tydliga och blixtrande fröjd. Med all ungdomens värma och hältighet, flög bon upp från pallen och kastade sig om fadrens hals. Tack! käraste, goda far; kan det vara möjligt, att jag får komma till staden! Om nu Kalle kom ändå, så en fick tala om det i denna väll, strax!p Liksom Kalle hört denna önskan af sin utcorade, urskildes steg i förstugan, och stora Passe morrade och viftade med svansen, utan tt resa Sig. Karin sprang med hastiga steg till dörren ch ryckte upp den, och nu halft drog hon ram i eldskenet en ung man, som bon fattat kragen. Ett mera passande par, än det brasan här pelyst, får man leta efter. . Samma godbhjerade och okonstlade uttryck i samma frodiga och förnöjsamma drag. Samma yfviga, ljusa vår, samma bastanta former i bastanta landt