Aftonbladet – 4 november 1848, sida 2

konsten frambragt, så vidt omfång och styl illåter dess användande vid detta tillfälle. Man ärer bland annat få höra en uvertyr af Randel, en duo med kör ur Ryno af Brendler, en aria af Nordblom, en klarinettpjes af Crusell, körer af Geijer, ÅA. F. och O. Lindblad, v. Boom, m. m, Äfven lärer den mycket värderade signor Della Santa lofvat att biträda med utförandet af ett sångnummer. Det måttliga inträdespriset skall troligen i sin mån ock bidraga till att bereda detta företag ett lyckligt resultat. I ITALIENSKA OPERAN. De italienska sångarne, som fortfarande uppträda på Kongl. teatern, hade älven i förrgår fallt bus — man gaf pBarberaren i Sevillan, detta i sin väg enda verk, som tycks ega förmågan att fortlefva i evig ungdom, och som derföre aldrig tröttar, ehuru det så otaliga gånger passerat. tiljorna. Detta är förhållandet med hvarje estetisk produkt, :som med nyhetens behag förenar sanningens inre värde. Vore t. ex. Rosina en djupsinnig karakter, så vore hennes första aria endast ett utförligt solfeggio utan dramatisk relation, och troligen redan långt för detta bortglömd; nu deremot innebär den en lika trogen som qvick karskteristik af den vyckfulla, något koketta ragazzan,, och skall derföre ej så lätt föråldras. Signora Penco uppfattar ock partiet ur denna synpunkt, hvarföre bennes framställning deraf, eoligt vår åsigt, eger verkligt konstvärde; dock arse vi de tillägg och förändringar hon anbringar i Edur-arian, för mindre:lämpliga, emedan de egentligen ingentiog uttrycka. Sålunda innebär ock. Almavivas serenad lika litet — i förbigående sagdt — som serenaden i Don Juan, uttrycket af en varm, innerlig kärlek: buru Rossini förstod att skildra denna, har han visat i de båda romanserna i Othello. Sinnlighet, koketteri är grundtonen i Almavivas serenad, likasom hela scenen är hållen i en komisk ton; en allvarlig, djup lidelse skulle här bilda ett missljud med karakteren af det bela, och Rossini har med mycken sanning och bumor träffat det rätta. Sgr Ciaffei söker här, såsom oss synes, alt gifva sitt uttryck en värma, en innerlighet, som detta moment icke eger; han tar ironien för allvar, hvarföre detta nummer ej vill göra riktig effekt. I rollens öfriga delar är han förträfflig, synnerligast i 2:a okten (der han till stor fördel återtagit sin förra kostym) samt i 3:e, vid hvilka tillfällen han utvecklar en betydande komisk talang. Det hela gick denna afton med vanlig enhet och lif. Dessa artister ega onekligen i sällsynt grad förmågan att genom sin framställning försinnliga handlingens rastlösa framåtsträfvande, och genom det varma, rörliga lifvet, som pulserar i det hela, vinna och underhålla de våra sympatier, på samma gång de förstå att väcka och ständigt stegra illusionen, Man gifve t. ex. endast akt på sgr Gallis stumma spel under sgr Della Santas förträffligt utförda aria — eller på de dubbla grupperna i 3:e aktens final, hvarje för sig i liflig aktion — och man skall icke räkna de företeelser i mimik eller gestikulation, som vid en kallt afmätande granskning tilläfventyrs kunde befinnas till öfverlopps. Framropnivgar och-buketter förekommo äfven nu, äfvensom i sista akten terzettens slutsats måste gifvas da capo. Vid detta nummer böra vi dock erinra, att intonationen i den långsamma satsen (i allegrots midt) ej var alldeles ren, hvilket berodde derpå, att vissa sensibla toner togos något för lågt. Vi böra slutligen ock med välförtjent loford nämna hr Torsell; som, utan någon annan ledtråd än texten, så väl ackompagnerar den reciterande dialogen. Dette, i sig sjelf ingen lätt sak, är dubbelt svårt vid så hastig recitation som den italienska, öch förutsätter lika mycken öfnipg som ett säkert öra och harmonisk skicklighet. — Ma