Aftonbladet – 3 november 1848, sida 3

ter mätismanna ordom lösa dem med penningar; detta dock ej förr än efter tre års tid å dato. 10) Al!a af denna lägenhet nu eller framdeles utgående undantagsförmåner betalas af åboen. 41) Egaren förbehåller sig för sig sjelf och ombud rättighet till fritt tillträde när och hvar som helst å lägenheten; rättigbet att efterse om detta kontrakt uppfylles, samt uteslutande jagträttighet å egorna. : 12) Åboen eller dess folk böra alltid emot egaren eller dess ombud visa ett höfligt och anständigt bemötande. 43) Egaren förbehåller sig rättighet vid alla offentliga val, eller ock fullmakt till deltagande i dem; ä sockenstämma förer egaren åboens talan. 44) Skulle åboen eller dess arfvingar före arrendetidens slut af hvad orsak som helst komma att från lägenheten aflytta, är han eller de skyldiga att ersätta mig all derigenom möjligtvis uppkommen skada. 45) Detta kontrakt får ej på annan man öfveråtas. 46) Nesligt brott, bevislig oärlighet, skogsåverkan eller brott emot detta kontrakt medför detsammas ögonblickliga förlust, utan farårs åtnjutande, om jag så för godt finner; mina eller mitt ombuds anteckningar öfver skedd budning ega vitsord. Bland dessa artiklar förtjena de följande särskild uppmärksamhet : Den ö:te. Den förvandlar åbor, genast från sjelfständig odlare till torpare. Den 9:e. Svenska allmogens lättsinnighet att göra lån, alltför ofta bevittnad i diskonternas, privatbankernas och kronomagasinernas räkenskaper, gör lätt ett åboz eller jordtorparekontrakt, med en sådan punkt som denna, till ett verkligt lifegenskapskontrakt. Man kan nästan taga för gilvet, att om en torpare får uppskof med sina arbetsskyldigheter, än vid ett tillfälle, än vid ett annat, under hela tre år, men sedan skall godtgöra det utan hans förvållande åsidosatta, med penningar, så har han vid den tiden sannolikt ingentiog aflagdt eller insatt i sparbank, till förbindelsens uppfyllande; äfven med förutsättning att hans kontrakt i öfrigt gör några besparingar möjliga. Men om kontraktet i öfrigt är så stäldt, att hans inkomster icke på långt när kunna betäcka hans utgifter, då är det alldeles afgjordt att han, långt före det betänkliga tredje årets ingång, befinner sig i en för honom helt och hållet obetalbar skuld bos jordägaren. Dermed äger också denne, enligt lag, makt öfver gäldenärens tillgångar; och då dessa, på sätt här måste blifva händelsen, icke räcka till, har jordägaren äfven makt öfver den skuldsatte åbons personliga frihet, och öfver hans arbetskraft i det obestämda, eller tills skulden blir gulden. Men den, hvars egendom, frihet och arbe:skraft disponeras af en annan: hvad är ban vidare, än denne andres träl och lifegne? Att han icke kallas så — att han heter åbox och icke träl — förändrar icke träldomstillståndet. 40:de punkten lemnar ett nära obegränsadt utrymme till åbons ytterligare belastande med utgifter, utan motsvarande inkomster. I följd af 41:1e punkten är åbon när som belst utsatt för sin godsherres eller hans utskickades besök i hvarje vrå af sitt hem, och för deras jagtströlverier på sin arrendejord; hvaremot han, alldeles i öfverensstämmelse med de feodala jagtförbuden, icke får sjelf fälla en bare, som äter upp hans kål, eller skjuta på en svärm rapphöns, dufvor eller sparfvar, som beskatta bans utsäde eller hans skörd. Genom 42:te punkten beror det på godsherrns eller hans utskickades nyck, att i ett bos åboen icke nog slafviskt beslöjadt missnöje — dock, icke blott hos honom sjelf, utan hos någon af hans folk — träffa ewt konmtraktsbrott. Likasom af farbåga att någon yttring af sjelfständigbet ändå kunde försökas af den sålunda fjettrade, är ban genom 45:e punkten betagen den hvaje till myndig ålder komnes befogenhet att tala för sig sjelf i det offentliga, och äfven der ställd under sin herres förmyrderskap. Slutligen lemnar 46:e punkten fritt spelrum åt godsägaren eller hens fogde, att utan fardag vräka en åbo, hvars arbetskraft hegynner altaga, och som derigenom på något sätt hotar att blifva besvärlig för godsets eller patronatets fattigvård. Häri står den så kollade åbony något efter den lifegne jordträlen, hvars underhållande på ålderdomen alltid, der lifegenskap fiones äfven till namnet, åligger godsägaren.