Aftonbladet – 2 november 1848, sida 2

stora jaryn i Dublin begyntes emot Smith 0 Brien, anklagad såsom anförare för ett uppror uti Irland. Anklagelseakten bestod af 6 punkter. I de 3 första påstods, att OBrien hade tillställt krig emot Drottningen af Storbritannien, och i den 6:te anklagades han för en sammansvärjning, som gällde drottningens lif. Sedan juryn aflagt sin ed, uppstod kronans åklagare och höll på kronans vägnar ett tal till domstolen, hvars ordförande var lord Blackburn, och till juryn. Talet utmärkte sig genom mycken mildhet i formen; men de temligen invecklade slutledningarne, i afseende på sjelfva hufvudsaken, röjde, att bevisningen för stämningspu rkterna var ingenting mindre än klar ech öfvertygande. Kronoåklagaren sökte först utveckla hvad han ansåg böra förstås med ett krig emot kronan. Dertill fordrades, enligt hans åsigt, icke att någon egentlig strid skulle hafva egt rum, utan blott ett sammanlopp af menniskor och rustningar i krigiskt ändamål. Likaså trodde han, att brottet att stå drottningen efter lifvet, icke förutsatte utöfvandet al något personligt våld emot suveränen; utan härtill vore nog, att man genom uppror ville afsätta drottningen och tillfångataga henne. Fastän det uppror, som stämningen angick och som skulle bevisas, knappast, enligt kronoåklagarens medgifvande, omfattade någon större tidrymd, än sista veckan af förlidne Juli, så trodde han sig likväl böra gå längre tillbaka, i ändamål att ådagalägga ursprunget till hvad som sedermera inträffat. Redan iJanuari 1:47 stiftades en irländsk förening, som allt ifrån sin början ärnade använda våldsamma medel för sina syften, i händelse så behöfdes. Kronoåklagaren uppgaf icke, hvilka dessa syften voro; det synes tvärtom att han sjelf icke funnit något samband emellan föreniogens vid stiftelsen afsedda ändamål, och hvad som utgjorde äranet för åtalet, emedan han anmärkte, att det var först i Februari eller Mars 41848, som den slutliga planen lades till, att med våldsamma medel åstadkomma en skiljsmessa emellan Irland och England och upprätta ett oberoende irländskt konungarike. Efter franska februarirevolutionen — påstod kronoåklagaren — ansåg OBrien tiden passande att gripa till vapen. OBrien, såväl som en under tidentill Amerika flyktad medbrottsling, uppfordrade nu irländarne att väpna sig, och OBrien, jemte Meagher och OGorman, reste till Frankrike med en adress till franska nationen, i ändamål, som det tycktes, att få fransk bjelp i händelse af ett utbrott. Klubbar stiftades; den ena upprorstidningen utgafs efter den andra, och i en mängd !olkmöten, som anställdes, hörde man det häftigaste språk. En af anförarne, Mitchel, blef snart ankla gad och fälld för upproriska tidningsartiklar; OBrien och Meagher anklagades äfven, men lösgåfvos emot borgen. Redan på den tiden och innan Mitchelska högmålet förekom inför rätta, ville många att upproret skulle begynnas med att befria den fängslade; men vid rådplägningarne härom segrade den åsigten, att begynnandet af något uppror vore för tidigt, innan skörden bunnit verkställas; och man blef ense om att till den tiden uppskjuta det. Augusti månad bestämdes, såsom den mest passande att hafva allting i ordning till utförandet. Sedan anförarne, och bland dem OBrien, under tiden hade besökt de särskilda oroliga trakterna i landet och mönstrat klubbarna, kom man, vid ett möte, som hölls i Dublin den 44 Juli, till den slutsatsen, att ett tidigare utbrott vore nödvändigt. Men nu mellankom ett förbud af Irlands vicekonung, att i Dublin bafva vapen i husen, utan särskild tillåtelse af polisen, eller att föra vapen ifrån en klubb till en annan. Samtidigt härmed beslöt parlamentet, att för en tid suspendera Habeas-Corpus-akten för Irland. Kort förut hade likväl upprorspartiet beslutat, att ibland sig välja ett krigsråd; och OBrien, som icke valdes till ledamot af detta råd, reste från Dublin till Enniscarthy, innan Habeas-Corpusaktens suspension kunde vara bekant i Dublin. OBrien erhöll på sin resa underrättelse derom, och for nu från den ena orten till den andra och höll upproriska tal: och i Mullynahoni begynte han redan sitt krig mot) krönan. Man väntade der hans ankomst; klockorna ringde, folket från staden och trakten samlade sig beväpnadt. tal höllos och upprorsmanskapet mönstrades. Afven om ingenting vidare hade skett — fortfor kronoåklagaren — så var upprorsfanan härmed rest. Den 26 Juli ankom OBrien till polisstationen vid Mullynahoni och uppfordrade de dervarande 6 polisbetjenterna att öfverlemna sina vapen och förena sig med honom; hvaremot han lofvade dem befordran och bättre aflöning. Konstabeln Williams svarade, att han, tillika med de ö andra, som utgjorde polisstyrkan, heldre ville dö, än handla trolöst, hvarpå den anklagade gaf dem en timmas betänketid. Från Mullynsaboni skickade OBrien 400 beväpnade män till Ballinngarry, och for sjelf efter dit, der han sammanträffade med flera af sina vänner. Han förkunnade der för folket den allmänna hänförelse som herrskade i landet, och att ett utbrott på skilda håll skulle inträffa, så snart man blott började på ett ställe. Han mönstrade folket och uppmanade hvar och en att skaffa sig vapen hvar de kunde finnas. Den 28:e utfärdades en kungörelse af auktoriteterna, i hvilken belöning utfästades för dem, som togo OBrien m. fl. tillfånga; detta blef bekant den 29 i Balinngarry, dit OBrien och hans vänner nyss hade återkommit, efter en utflykt till Killenaule. Dit tågade pu äfven poliskonstabelo Trant, i spetsen för 40 till 30 andra konstablar; men då han här fann framför sig flera tusen väpnade män, ansåg han nödigt att draga sig tillbaka i ett hus, i hvilket han förskansade sig, genom att innanföre tillbomma dörrarne med möbler. OBrien uppfordrade här Trant att gifva sig, jemte sina män, och tillbjöd dem en belöning, om de ville gå öfver på hans sida. Då de icke ville detta, gaf — påstår kronoåklagaren — ÖBrien order åt de sina, att skjuta på konstablarna, hvarefter ett anfall verkligen skulle hafva skett på dessa. Af vittnesmålen finner man, att konstablarna sköto på Smith OBriens sällskap:) att skjutningen fortfor, enligt somligas påstående !V, timma, efter andras 3, timma; och under tiden afsändes andra poliskonstablar ifrån Cashel, för att understödja Trant. — Detta var det egentliga faktiska utaf upproret. Kronoåklagaren öfvergick ifrån sin skildring häraf, till en framställning af OBriens tankar. Då — sade han — OBrien fann, att konstablarna beslutat försvara sig på det yttersta, tänkt han det pvara bäst att hålla inne med sina upprorsplaner; boch efter den 29 Juli stod han ingenstädes avt finna. Det är emedlertid bekant, att OBrien sedermera blef fängslad, hvarförinnan han naturligtvis blef funnen. Såsom bevis för hans brottslighet, framlades äfven flera bref, i hvilka uppArcnlanan aAanliat lkhrann2tblanarane 248 4nda al ulla