Aftonbladet – 2 november 1848, sida 1

I detsamma satte han en flöjt till sina läppar, spände ut sina förut högröda kinder och vände ut hvitögat. En förfärlig ton nådde åhörarnes öron. Hr Rosennau lade hela sin vredgade själ i tonerna; ty, o ve, den lille löjtnanten stödde sig mot Adeles stol och vände bladen i notboken; men ack, deraf kom äfven att fröken aldrig visste mer än den döde hvar hon var hemma. . Den sakta berös ringen af löjtnantens hand mot hennes axel, hans mustaeber mot Hennes hjessa, och hviskningar i hennes öra, förde henne alldeles på villostigar. An hoppade hon öfver en takt, än tvenne; än en hel repris, än återvände bon till börjang och det var lycka att hr Rosennau icke var vanatt höra någon harmoni, eller förstod om det gick galet, endast det gick. Löjtnanten pinades jemmerligen af denna röra af mot hvarandra svärande och trätande toner, men han höll god min, och de öfriga åhörarne njö0 uppriktigt af musiken. Den förbittrade äls skaren, som sneglade öfver flöjten på sin fariga rival, och märkte ett och annat misstänkt ord susa förbi sig, trasslade äfven bort Sig, och plumsade hit och dit i tonerhas Vågor. Ändtligen beslöt han att sluta, och på vins ch förlust stötte han ut en slutton som ät som den kommit ur Gjallarhornets Frös cen som var midt i en repris bejdade sig plötsligt och steg upp från fortepianot, Så stor den njutning var ni beredde mig; så vet jag i sanning inte knappt hvad jag hört, sade den lille främlingen, i det ban midt för Bosennau erbjöd Adele armen, Hans ögon sköto tvenne blixtar genom glasögonen och hans fm tryckte eftertryckligt. hennes. e Ätt stå så nära elden är farligt, och sirenönerha från edra små bonstfärdiga fingrar