Aftonbladet – 31 oktober 1848, sida 1

FYY EP EM MV FRANSKA NATIONAL-FÖRSAMLINGENS ÖFVERLÄGGNING OM SÄTTET FÖR UTVÄLJANDE AF REPUBLIKENS PRESIDENT. (Slut från gårdagsbl.) Dufaure. Jeg skall icke länge upptaga tiden i denua tribun; efter tre dagars rådplägningar ärnar jag icke ingå i detaljerna af frågan. Jag anhåller blött att få lemna några upplysningar, på majoritetens inom grundlagsutskoltets vägnar. — Till en början får jag tacka hrr Martin de Strasbourg och Didier, för det att de återfört frågan inom dess rätta område: De amendementer, om hvilka vi nu skola rösta, yrka icke att den närvarande nationalförsamlingen skall välja republikens president, utan att de tillkommande nationalförsamlingarne måtte tillerkännas denna befogenhet. Sålunda kunna vi från rådplägningen afsöndra allt hvad man under den förut velat bärleda från ögonblickets omständigheter, från omfattningen af den närvarande nationalförsamlingens uppdrag, och från den inverkan, som den märvarande nationalförsamlingen skulle kunna utöfva på de följande. Det återstår oss alltså icke här att undersöka någonting annat än hvad som redan förut blifvit sorgfälligt undersökt inom grundlagsutskottet, nämligen denna fråga: År det rättare och bättre att anförtro utnämningen af Republikens Pre. sident åt de lagstiftande församlingarne, eller åt folkets allmänna omröstning? Vi hafva granskat denna fråga under ganska olika yttre förhållanden, allt ifrån d. 15 Moj, och från Junidagarna, vidare efter dessa, och så väl under den provisoriska styrelsens tid, som under den nuvarandes. Under alla dessa skilda omständigheter har grundlagsutskottets majoritet stadnat vid det förslag, om hvars birallande den i dag anhåller hos nationalförsamlingen. Hvarföre fruktar man att åt den allmänna omröstvingen anförtro presidentvalet? Alla äro vi ense om att samhällsmakten, för att uppfylla sina åligganden, oupphörligt behöfver utölva två befattningar: rådpläga och handla. Dessa begge befattningar äro påtagligen två, tydligt. skilda, och det förvånar mig att man kommit att sammanblanda två fullkomligt olika saker, för att kunna orda om maktens afvägande, om myndigheternas jemnvigt. Man tycker sig härvid ännu höra språkas om två skilda kamrar. När frågan var derom så kunde man alltid yttra, att, i fall två myndigheter tillsattes, fullkomligt jemnlika i makt och rätt, och kallade att uträtta detsamma, utan att någondera kunde förstärkas genom en tredje myndighet, så kunde oupphörliga motsägelser lätt uppstå dem emellan. Begge dessa kamrar skulle nämligen vara lagstiftande, begge uppfylla samma befattning inom samhället. Men gifves väl en dylik geniensamhet emellan den lagstiftande myndigheten och den verkställande myndigheten? Aro de väl kallade att utöfva en och samma befattning inom samhället? Nej, icke det minsta, Hvar och en begriper att lagens stiftande och dess verkställande äro två skilda saker: att rådplägning är ett, bandliog ett annat. Denna skillnad är så tydlig i och genom sakernas natur, att jag icke behöfver mnedstiga till facta för att göra den mera åskådlig; den är i sig sjelf obestridlig. Men, söger man, detta innebär en tvåfaldighet; hvaremot enhet är hvad vi vilja. Ville man en sådan enhet: hvarföre förkastade man nyss, för en liten stund sedan, mr Grevys amendement om presidentens utnämning af mnationalförsamlingen, såsom blott en konseljpresident, återkallelig efter nationalförsamlingens godtfinnande? Det skulle varit enhet, om den funnits pågonstädes. . Jag tillägger om den funnits någonslädes; ty i grunden skulle en så beskaffad enhet vara den fullkomligaste söndring, och innan kort vore den verkställande myndigbeten då utplånad fullständigt och lagd i bänderna på icke mindie än 730 parsoner — nationalförsamlingens ledamöter. (Talrika bi fallstecken). Hvad vi föreslagit är hvarken engelskt eller nordamerikanskt, på sätt en och annan talare