Aftonbladet – 28 oktober 1848, sida 3

måhända förser klokhet. Jhafven åt detina slägt återställt fädernesland och alla medborgerliga rättigheter, till och med den till representantskapet. -Nåväl:---hvadfruktar man nu? Slumpen. af en. posthum förtjusning vid Idetta namin, hvilket flera ättlingar ärft, utan latt ärfva den ryktbarhet -det eröfrat;--ty den Iryktbarhet, som går till efterverlden, går ickeiarf. Man fruktar, att allmänna tänkesättet skulle i hänförelsen kunna skapa en våda för landet. (Sorl.) Ar denna våda sannolik ?2) Jag vet det icke; jag förnekar den — påstår icke att den ej Ikan vara till; jag kan ej, mer än j, läsa i mörkret och framtiden, Men i ett så sansadt och förstårdigt land som vårt, är det Jtillåtet att gissa och förutse. Det är långt lifrån mig att anklaga frejdade namns innehaf. varc: att hos dem misstänka ärelystnader, som Iskulle vara deras laglydnad ovärdiga. Jag är Iförvissad att ingen tanka på våldskräktning nålIgonsin nalkades dem; men jag talar om deras Iparti: om de:små flockar, som svärma kring förmodade ärelystnader, och kunde tycka beqvämt att ockra med landets mest frejdade namn. Jag tillägger blott, att de snart skulle finna sig svikna isina beräkningar: att man, för att i Frankrike komma till en 48 Brumaire I måste förutsätta två omständigheter: långa års skräckvälde till förtropp och Marengo-segrar Itill eftertropp (bifall). För att väcka och underhålla dylika tankar hos dessa flockar, dem jog icke kan anse för partier, fordras annat, än som nu kan sättas i verksamhet. Här varseblifvas hvarken år af skräckvälde i förgrunden, eller Marengo-segrar i bakgrunden, Lugnom oss derföre och sysselsättom oss kallblodigt och under moget öfvervägande, med den stora fråga, som blifvit oss förelagd till besvarande! Hvilken är februarirepublikens verkliga fara i närvarande ögonblick? Man har frågat det i går, här, i denna tribun, och man frågar ännu, men i enskilda samtal: hvilken är denna fara? För min del. skulle jag icke frukta för den eller den tronpretendenten. Tronpretendenternas timma — den alltid sena och trögt stundande timma, som bringar folken att återvända till det förflutna och fribeten att draga sig tillbaka — denna timma bar icke slagit ännu. Det nya statsurets verk måste ännu hvälfva sina bjul många gånger omkring, en mindre ofullständig erfarenbet fordras, innan man vänder sig om, och det gamlå systemet visar sig för sinnena som ett ideal, hvilket man åter önskar nalkas, sedan man aflägsnat sig derifrån. Dylikt förmärkes icke förrän om flera år, några åtminstone, och vi befinna oss ännu blott 6 månader från februarirevolutionen och republikens utropande. Veten j, hvar den verkliga vådan för republiken finnes? Jag skall säga det, och jeg anhåller hos hvar och en, att man icke måtte missförstå mina ord. Vådan ligger i brist på förtröstan; i en viss liknöjdhet, som trädt i förtröstans ställe; i en viss köld för den unga republiken, detta annars så dyrkade samhällsskick, denna så storartade och intagande samhällsordning, som folket önskat sig och eröfrat, och som vi skola veta att befästa åt det, och åt dess barn. (Bravo!) När jag förer detta språk, när jag talar om denna önskan och tillgifvenbet så yttrar jag ingenting nytt. Republiken var i Februari en stor och underbar öfverraskning för landet. (Buller). Allas tankar voro icke beredda derpå. Jag säger icke, hvad många sagt före mig, patt Frankrike icke var republikanskt före den 24 Februarin; jag har. den öfvertygelsen att om det i sin svaghet, i sina vanor, icke var republikanskt, om det tvärtom genom sittlynne och sina oseder vär monarkiskt, så var det likväl republikanskt i sinavideer,; sin karakter (Bravol!). Men, M. H., de första dagarnes förtjusning: folkkarakterens skönhet, som uppenbarade sig så storartadt: det ståtliga i eröfringen, och de höga förhannrKningar cam den önnnadsa At alla